En Brasilientur 2010 i cachaçans och machetens tecken kan nu skrivas till böckerna för de tre vita musketörerna (molntäcket gjorde sitt bästa de första dagarna för att tillse att vitheten bestod. nog lika bra..), och verklighetens måndag har redan hunnit ge undertecknad lite distans till de senaste två och en halv veckornas liv och leverne några breddgrader bort.

[See image gallery at wordsofanomad.com] Och det var några fascinerade dagar att avsluta ett sådant här äventyr med, det vill jag lova.
Vi hade inte mycket förväntningar av vad som bokats över en rosslig telefonlina några månader tidigare till vår agent på Sambatravel med orden:
“Tjena Mats, vi är tre grabbar som gärna vill testa på Amazonas några dagar. Lite djungel. Lite äventyr. Vi är redo för lite rough times. Whatcha’ got?”
Gosse.
Mats levererade.
Amazonas levererade.
Speciellt på äventyrsbiten, men mer om det senare.

Vi utgick alltså från Manaus, en liten by med 2 miljoner invånare (!) ca 5h flygtur nordöst om Rio, och fick direkt vid ankomst känslan för stadens forna storhetstid under mitten av 1800-talet, då portugiserna byggde upp en ståtlig stad inkl ett överdådigt operahus, för att markera världscentrum för gummihandel från gummiträden som man mha lokalbefolkningen och slavar från nordafrika forslade ut från Amazonas djupaste djungel. När man sedan kom på hur man mer kostnadseffektivt kunde framställa denna råvara på kemisk väg så var denna avkrok mitt i Sydamerika genast inte lika intressant.
Trist.
Men de fick iaf ett himla fint operahus. tom ursprungligen med gummibelagda vägar runt om, för att inte störa föreställningarna.
Fint ska det vara.
[See image gallery at wordsofanomad.com] Nåväl, vi tog iaf båten upp för floden till platsen där de två floderna Rio Negro och Rio Solimões möts för att skapa Rio Amazon, som jag tidigare reagerat över på Google Maps: hur kommer det sig att det mörka och det ljusa grumliga vattnet inte blandar sig? Orsaken visade sig vara temperaturskillnaden mellan de två vattendragen, vilken man bokstavligen kunde känna med en hand i vattnet på varsin sida båten när man befann sig mitt på skarven.
Märkligt sa Bill.
Fascinerande, sa Bull.
Efter ett snabbt fotostopp vid vad som bäst kan liknas vid en vägkrog längs med Siljan, där det såldes lokalt smide, kepsar och t-shirts med trycket “My sister went to the Amazones and all I got was this lousy…” osv, så fortsatte färden upp längs med Rio Negro till vår slutdestination 1,5h uppströms, på Green Lodge, en takförsedd, förankrad flytbrygga med några enkla rum, hängmattor och träbänkar.
Härifrån utgick sedan de kommande dagars utflykter, bl.a.:

• [See image gallery at wordsofanomad.com] djungeltrekking
  sengångare, ormar, tarantulas m.m. – allt i välregisserad symfoni med lektioner om naturens läkemedel och tips & tricks. Visar sig att man gick omkring i ett frodigt apotek/skafferi, om man bara visste vad man letade efter… surprise…
• [See image gallery at wordsofanomad.com] nattlig alligatorjakt
  som tagen från någon blandning mellan Anaconda, Blair Witch Project och Den Vilda Jakten På Stenen. Kusligt. Väldigt kusligt. Nej, skitläskigt, faktiskt.
• pirayafiske
  vilket än en gång påminde mig om varför jag passar bättre på andra sidan fiskdisken på ica än med en fiskehatt på huvudet, även fast man fick agna med en halv fläskfilé för att de ens skulle hugga
• det bästa av allt: camping i djungeln
  [See image gallery at wordsofanomad.com] något som vad en annan trodde skulle bli en lätt, välpreparerad natt på någon närliggande strandglänta i gästanpassade förhållanden för oss sex gäster visade sig istället mer likna en kort slutövning för svenska djungeljägarna (om nu svensk militär haft någon djungel): en timmes march genom tjock djungel (credz till M och A som genomförde det steget i badshorts), uppbyggnad av läger inkl trädfällning m machete (Husqvarna 440e, min trogne vän, förlåt, men du är faktiskt inte lika macho…), preussisk ljus- och ljuddiscipilin för att iaktta ställets riktiga invånare under tiden, högst improviserad matlagning över öppen eld, den porlande bäcken en bit bort som av guiden bekräftat drickdugliga vattenkälla (ja, det står numer klart att Amazonas bakteriekultur inte är helt kompatibel med nordiska magar. sån’t får man ta.), en spännande gruppdynamik (personer testas som bäst under såna förhållanden) och sömn (nej, inte mycket. inte mycket alls) under bar himmel i hängmatta med djungels alla ljud (och djur!) omkring en. Det var helt klart en häftig upplevelse, och när vi grupperat ner vårt läger på torsdagmorgonen så kände jag och grabbarna att; nu började resan mot hemmets lugna vrå. Varje litet steg, om än leromhöljt och tarantella-undvikande, var ett steg närmare morgontidning och en rykande, nybryggd kopp kaffe på Kungsholmen.

[See image gallery at wordsofanomad.com] [See image gallery at wordsofanomad.com] [See image gallery at wordsofanomad.com]
Vi begav oss sedan via ett kort stopp i Manaus mot flygplatsen för en flight mot Rio och en sista dag på ett soligt Ipanema, där vi hade turen att få träffa vår värdinna C en sista gång och ta en riktig (och som faktiskt ALDRIG förr välbehövlig) dusch innan hemresan mot de 4 graderna och påstådd vår här hemma.
En hemresa som förvisso bjöd på sina motgångar i form av missad flight i Paris, vilket höll oss på CDG ytterligare 5h, men vad gör väl det när man får en hel sandwich för besväret..? (Hur ser en sarkastisk smiley ut?)

Brasilien allt som allt:
En sannerligen fascinerande tur med många guldklimpar till upplevelser, ett efterlängtat återseende av en mycket god vän, och helt klart ett ställe jag vill besöka igen.
Eller, “måste”, faktiskt.
Jag har ju sparat det till nästa gång som Tre Vise Män innan oss ändå lyckades med på sin tid (och plats):
att besöka Jesus…

Så: C, vi ses snart igen! Tack för allt!