Honeymoon – Words of a nomad.

Wildlife

admin — Wed, 25 Nov 2015 17:17:29 +0000

I förrgår vaknade vi av vilda lejon och elefanter utanför tältduken.
Idag väcktes av en lokal skock kor som barrikaderat sig på stranden utanför.
Wildlife. Allt är relativt.

Ett träd bryts av i närheten…

admin — Mon, 23 Nov 2015 18:05:54 +0000

…och jag vaknar till – sömndrucken. Även fast jag inte sovit djupt har man ändå lyckats koppla bort de obekanta ljuden för en stund och lyckats somna. Jag håller andan några sekunder för att försöka höra något mer i kolmörkret som kan avslöja vad det var som väckte mig. Något stort närmar sig söderifrån, 30-40 m från tältets baksida, i långsamt gemak på väg in mot Kisura Serengeti Camp som består av sju gästtält i fil med ett mässtält och ett kökstält som sticker ut i ett T i mitten. Efter några sekunder till hör jag ännu ett ljud av gräs som slits upp från marken, följt av idisslande, och det låter som om ljudet är längre bort den här gången – det verkar som om gästen vikit av västerut innan den nått lägret. Puh.
Jag hinner precis lägga mig till rätta och ägna en tanke till huruvida elefanter har bra nattsyn el inte när ett frustande hörs igen, väldans nära den här
gången, likt en galet stor häst, följt av något som stryker hastigt över tältduken på tältet bredvid (elefantens svans är inte helt olik en lös jazz-visp). Ssssssswosh.
Klarvaken.
Tydligen är de flera, för nu hör jag dem från båda sidor tältet – en av dem har gått in mellan tälten, på väg mot mässtältet, kanske mot lagret med färsk frukt, och den andra fortsätter på det redan dukade middagsbordet, det höga gräset, i lugnt gemak bakom tältet.
Tanken på mörkersyn flyger hastigt förbi igen, och jag överväger snabbt huruvida den gjutjärnsram till himmelsäng vi sover i (ja, jag vet, galet att de släpat ut allt detta mitt ut på savannen, men det är en helt annan historia..), skulle utgöra något som helst skydd för familjen Hymér om världens tyngsta
landlevande däggdjur utanför tältduken skulle trampa fel i dess strävan att följa sin kompis, nu halvvägs till mässtältet.
Överväger att sträcka mig efter telefonen för att föreviga åtminstone ljudkulissen som utspelar sig på Serengetis stäpp, då min fru aldrig kommer tro mig följande morgon och istället hänvisa till Malariatabletternas omskrivna bieffekter – “vilda drömmar..”.
Ännu ett frust från ovan, som får tältduken att svaja, stoppar den tanken, och jag håller mig mer stilla än dottern i Jurassic Park, i den där scenen när t-rex spanar in i bilen med glastak.
Toppandas.
Gräsrivandet fortsätter taktfast och vännerna verkar någon minut senare återförenas framför tältet, några frustanden fram och tillbaka verkar tala sitt tydliga språk: “äh, this place is dead – vi drar tillbaka till resten av gänget”.
Sagt och gjort, besökarna återvänder västerut, den här gången framför tälten, och en dumdristig undertecknad börjar famla sig ut från myggnätet som omger himmelsängen för att nå en kamera och kanske få något suddigt bildbevis iaf. Välter ner en flaska vatten från nattduksbordet i mörkret med efterföljande skrammel vilket dödar även det modet, och jag sitter blickstilla några andetag till tills jag är säker på att stegen och frustandet avtar.
Jag lägger mig sakta ner igen, andas ut, och vågar ta upp telefonen för att se på klockan – 00:45.
Med en helt ny analysnivå av ljuden utanför inser jag att öronproppar är en nödvändighet för att jag ska få någon mer sömn inatt, så i med dem och lägga sig tillrätta.
Det sista jag hör innan öronpropparna fyller upp örongången och börjar göra sitt jobb är en halvtrött tutilur från polarna pellefant, nu på betryggande avstånd, som fortsätter sin nattvandring för att utforska andra konstigheter Människan slagit upp i deras matrum – Afrikas näst största nationalpark.

Man vs Nature

admin — Mon, 23 Nov 2015 14:00:20 +0000

Innan den här resan pratades det ödmjukhet hos familjen Hymér. Ödjmukhet inför naturen, och en respekt för att vi minsann skulle på besök i Moder Naturs vagga, långt bort från förutsägbara dagsprogram, animal-on-demand och rinnande vatten. Vi pratade om vilka djur vi verkligen hoppades få se, men var helt på det klara med att naturen kan vara nyckfull. Vi skulle vara tacksamma om naturen bjöd på något mer än svajande gräs och värmande sol (för det kunde vi ändå vara hyffsat säkra på).
Döm om vår matta förvåning när vi två dagar in i vår fyra dagar långa Serengeti-vistelse hade “bockat av” fyra av fem på The Big Five, och så många andra av naturens fina skapelser – en ovanlighet enl proffsen på plats och vår guide Julius. Det är något vi väljer att tro på, då Julius själv var som ett barn på julafton med sin egna kamera när vi inom en timme hade bevittnat en leopard på siesta, en gepard på jakt och familjen Lejon (alla 8!) under deras eftermiddagslur – till allas förundran.
Naturen har verkligen visat sig från sin fascinerande sida, med omväxling i såväl väderlek som djurliv.
Med fotoarkivet vi har med oss hem, och kunskapen om motiven från vår vän Julius till det, är en fullt utbildande naturbok en lågoddsare som årets julklapp till familjen i år.

Något som varit bestående är dock servicen och bekvämligheten här ute på savannen, något jag verkligen inte hade väntat mig av ett mobilt tältläger som detta, som flyttar två gånger per år, för att följa the great migration, då miljontals djur rör sig, likt ett urverk, medsols över Serengetis enorma slätter i jakt efter vatten och fräscha betesmarker.

Å ena sidan har jag svårt för att bli ständigt uppassad (för jisses namn, jag kan väl bära min egen väska el hämta mitt eget vatten??), och att bekvämligheter som människan vant sig med släpas med ut på Afrikas stäpper, men å andra sidan hade vi nog inte kunnat uppleva den här naturen med samma fokus och avslappning utan rejäla mål mat, och en curlande trupp vildmarksexperter vid vår sida att följa oss från mässtältet “hem” efter middagarna, då lejon fanns i närheten (vilket vi minsann fick höra nattetid), och de här nissarna tydligen, på något ännu oklart sätt, skulle kunna rädda oss om nöden så krävde..? (hörde något om att “they know how to sound like a hyena..” – glad att det vrålsäkra lejonmotmedlet aldrig behövde sättas på prov..).

Så när jag nu sitter här i campingstolen i solnedgången utanför tältet, nyduschad i hinkduschen bakom tältet, med den solcellsdrivna belysningen som visar vägen till mässtältet där kvällens lagade 3-rätters middag snart väntar, innan man kan knyta sig i en himmelsäng med vita lakan, råder ändå inga tvivel om att vi är gäster hos Moder Natur, med ljudkulissen av skapelsens alla djur i ständigt ökande volym och familjen Elefant på tryggt (?) kikaravstånd 150 m bort.
“Your home away from home”, som broschyren säger.
Storslaget, som jag säger.

Men kom igen…

admin — Thu, 19 Nov 2015 17:39:46 +0000

Jag åker till andra sidan jorden för att komma bort en sväng, koppla av/ur osv. Vad möter mig vid en rastplats ute i Tanzanias minsta nationalpark, Lake Manyara National Park, bland bufflar, flodhästar och babiantrupper? En hotspot. Ivrigt påhejad av vår guide Julius som förklarar att “that’s what everybody wants, to share wild moments with friends and family..”
Ja, jag väntar iaf tills kvällen på Bougainvillea Lodge, via en fisketrådssmal ADSL som funkar “om Allah vill”, som damen i receptionen ursäktar sig med.
Fine by me, verkar som om han ville idag.

Som en vän av ordning…

admin — Wed, 18 Nov 2015 18:31:39 +0000

..säger mina första intryck av den här regionen att jag åkt fel. Såna som jag borde inte åka hit, för hjärtats och mitt kontrollbehovs skull. Bristfällig information, röriga system, godtyckliga rutiner.
Men vet ni vad – i slutänden funkar det ändå.
Vad gör det om vi kommer iväg sent redan med flyget från Arlanda, där mina fördomar målat upp bilder av att dela plats med hönsburar och getter, när Ethiopian Airways flyger ikapp det hela och sätter ner oss i Addis Abbeba 10 min innan utsatt tid, med upprepade påminnelser om att man måste stänga av “cellular phones, lappatops and calculators during the entire flight…”?
Vad gör det om anslutande flighten till Kilimanjaro som skulle gå från gate D (för att det stod ju det på tavlan, på biljetten och det var vad damen i högtalaren sa) till slut ändå går från gate C? Resultatet är ju ändå bara att en snäll dam får komma fram och på högst bristfällig engelska, på gränsen till teckenspråk, påminna de där vilsna blonda svenskarna, som godtroget står och väntar vid en övergiven gate som inte släppt igenom folk sedan britterna lämnade stället 1959, om att de väntar på oss ombord.
Här är vi nu på plats i Arusha, semestersinnet börjar ta över, och med det ett allt mindre kontrollbehov. Tur, för imorrn blir vi upphämtade av en snubbe som ska ta hand om ALLT de kommande 4 dagarna, då vi lämnar civilisation (och internet) för ett djupdyk i Moder Natur.
Hakuna matata…