Summerat så har det iaf varit en underbar vecka i Gressoney-dalen med precis vad jag väntat mig:
Långa skiddagar i långa backar.
Total bortkoppling av allt vad jobb och kalendrar heter.

Så, för att sammanfatta det hela:

Boende

Ett hotell byggt för par på alp-retreats vägde upp sina hårda sängar med ett fullt utrustat spa som uppskattades mer än väl efter en hård dag i backen. Initialt tveksam till det traditionella sydtyrolska “höbadet” – men senare övertygad om dess excellens.

Vädret

Sol. Sol. Ännu mer sol, faktiskt. Såg första molnet när vi satte oss i bussen mot flygplatsen hemåt.

Åkningen

De kan det här med pister i alperna, och utan några större eskapader utanför pisterna så kunde vi inte önska mer. Lysande. Skönt med rutiner i backen: frukost 8-9, åkning 9-4, afterski 4-4.17, spa 5-7, middag 7-9, sova 10-8

Snön

Mycket av den varan – fullt tillräckligt för backarna, men det hade inte skadat med lite mer lösare möjligheter strax utanför pisten för undertecknad…

Maten

Väntade oss helt klart mer av det italienska köket, men vem vet – då säsongen inte börjat än kanske det fortfarande var städarna som även tog hand om köket medan ordinarie kocken fortfarande var kvar nere i storstaden…

Sällskapet

Lysande, fokus på åkning, ingen tvekan om saken. Precis som planerat.

Kaffet

Det spelar ingen roll vilken isolerad bergstopp du hittar en servering där nere – du kan ge dig på att de släpat upp en 200kg kaffemaskin till stället! Tutto bene!

Summerat: Tack för en härlig vecka, farsan, det gjorde vi riktigt bra!!

Här är bilderna igen:

Med farsans sekel eller två av skidinstruktör i benen, och jag med mina ringa fåtal säsonger för Friluftsfrämjandet med det samma, så var det en utmaning jag själv initierade, och sedan länge velat skrida till verket med. En utmaning mot såväl senior som mot elementen, därav en gedigen försäsongsträning (tack för det, SATS!). Än så länge ser det hela ut att införliva förväntningarna gott och väl.

Planet i lördags tog oss till Malpensa, där vår guide Filip mötte upp och samlade ihop fårskocken på 8 skidsugna, trevliga svenskar. Två timmars bussfärd uppför snirkliga serpentinvägar tog oss till sist upp längst upp i Gressoney-dalen, till Gressoney-La-Trinité på 1900 möh (Kebnekaise = 2106…), där vi kunde checka in på Hotel Ellex och få oss en god natts sömn.
Första dagen kom igång flygande med tillpassning av utrustning och efterföljande pistvisning som snabbt gjorde det uppenbart för oss att vårt “träningsläger” häromveckan på Romme Alpin förvisso var en bra uppvärmning, men att den dagens samlade åkning idag avverkades på ca 7 minuter blankt från topparna här nere alla kring 3000 m.
Metodiskt jobbade vi oss över till det östliga Alagna, och sedan åter över stockar, sten och pass (ja, snötillgången är något begränsad, så lite uppmärksam får man vara utanför pisten), med en plikttrogen gulasch-back-lunch i solen, över tillbaka till tröskeln mot Champoluc där vi kunde sätta punkt för dagen och enas om att skippa sista åket – ägglikören och Frost-ölen väntade välförtjänt nere i dalen.

Nu sitter vi här, efter en fyra-rätters middag och ett långt, välbehövligt besök i hotellets mini-åre-holiday-club med en uppsjö av bastuar, fotterapi (!?), regnskogsduschar, höbad (!!?) och bubbelpool (likt en 7 åring på Tom Tit’s springer man givetvis omkring och prövar allt mellan 4 och 8 sekunder per “attraktion”), och kan nostalgiskt konstatera att senaste gången vi var på semester tillsammans, bara Hymér Sr och Jr, var på Kreta 1994. Veckan var tydligen kall den gången, och mornarna stördes ideligen av granens tuppar, men vad minns väl jag av det – jag köpte min första alkoläsk den veckan, minderårig och allt.

Men det är en helt annan historia…

Hursomhelst, att var gång se alla turister som står på yttre borggården och bevittnar detta skådespel av disciplin, högtravande och framförallt (åtminstone för far och son Hymér) väl genomförd musikakt av musikkåren är för mig alltid lika fascinerande.

Och när vi sitter där på inre borggården och tar en kaffe innan spektaklet brakar loss (f.ö. något senior hade svårt att smälta; ett turistprisigt[=38kr för en kaffe], stökigt espressohak inne på en av de mest heliga marker för en rojalist. “hrmph, det här hade minsann aldrig fått hända på min tid..”) så är det så klart man funderar, åtminstone jag: I vilket rum sover kungen?
I vilket fönster står CG i morgonrock och guldtofflor, och tittar ut i gryningen över ett morgontrött Sverige och för sig själv, likt pappan i Lejonkungen, mumlar orden “så allt detta är mitt land..” för att sedan efter några eftertänksamma tysta sekunder med ett förnöjt fnissande skakandes på huvudet återgå till morgonsudokut i tesalongen där Sylvia sitter och skriver shoppinglista till Daglivs inför kvällens middag?

Jag tycker om kungen och hans lyckliga döttrar.
Jag ryser dock inför tanken att en gymägare en dag ska fylla de där tofflorna.

Men så länge kan monarkin få hållas.