Rio – Words of a nomad.

Sömnig i Rio.

ponhy — Sat, 06 Mar 2010 17:58:26 +0000

[See image gallery at wordsofanomad.com] Rio och mina vänner levererar.
Sannerligen.
Gårdagens utekväll var den bästa på mycket länge.
Vad som började med ett angenämt, städat besök på Rios bästa (och dyraste) fiskrestaurang längst upp på Copacabana, Marius (kan verkligen rekommenderas, och kom ihåg: efterrättsbordet kan se litet ut på avstånd, men jisses…) fortsatte via en hårrestande taxitur som tagen från Getaway Rio till en galet bra liveklubb i Lapa på värdinnans inrådan, där inredning och liveband var lika romantiskt karaktäristiska som caipirinha-drinkarna var många.
Charmigt sliten bar, en Cesaria Evora-look-a-like på scenen, halvtrasiga lysrör i taket, härliga bossa-rytmer och 6 blonda nordbor mitt i hela kalaset, inte helt oväntat tilldragandes ställets uppmärksamhet. Det uppenbara felet gjorde vi vårt bästa för att ignorera, det var sjukt kul, länge sedan den här pojken dansade så mycket.
Med det sagt så blir dagen lugn. Väldigt lugn.
Det är dagar som dessa man uppskattar leverans upp till lägenheten från pizza-restaurangen i huset när himlen öppnat sig utanför.
Blir inga problem att sova inatt.

Sömnlös i Rio.

ponhy — Thu, 04 Mar 2010 18:58:36 +0000

Vi har några riktig sköna slöa dagar i den här glittrande staden.
[See image gallery at wordsofanomad.com] Delvis beroende på att varken vädret eller vi varit 100% – tydligen har vi dragit med oss första “lågtrycket” på väldigt länge, och även dragit med oss div halsåkommor från det kalla Norden. Undertecknad har haft svårt att sova på nätterna, men vad gör väl det när man är på semester som denna och kan återhämta sig på dagen i en solstol med en caipirinha utom denna värld i handen på Ipanemas strand . En strand lika varm som folket och ett språk lika vackert som invecklat.
Trots krasslighet och metrologiska undantag så ligger vi dock inte på latsidan för det – det mesta går ändå att ignorera ett tag mha Alvedon och caipirinhas (nej mamma, inte samtidigt, givetvis..):

Köttfest på Porcao i tisdags
Ett himmelrike för en som längtar så innerligt tills dess man får ta fram klotgrillen i sommar. Se bara till att ha din gröna markör synlig på bordet så kommer de och fyller på med läckerheter så länge du orkar. Farligt, farligt, men härligt, härligt.
Fotboll. Så klart.
Lokala favoriten Flamengo tog sig an ett lokalt serie 2 lag på Sydamerikas största arena, Maracana, där 199 854 personer såg VM-finalen 1950. Idag dock ombyggd en aning (“they removed some seats and rebuilt the snack shops..”) till att idag husera ca 90 000 (!?) besökare. Mao en arena stor nog att slå den här pojkens tidigare erfarenheter i området, men matchdagens väder och synnerligen ointressanta match gjorde att besökarantalet uppgick till några få tusen. Hemmaklacken på 20-30 st trum- och visselglada brassar gjorde dock mer väsen av sig än hela Råsunda en ljummen sensommar-derby-kväll. Mäktigt.
En tur i verkligheten
Vem har inte sett el iaf hört om Guds Stad. Vi ville se vad det egentligen handlade om, eller åtminstone en liten inblick i det, och gav oss ut till Rio’s största favela, Roçinha (på portugisiska till uttalet förvillande likt “Hisingen”.. ytterligare liknelser besparar jag ev vänner som kan ta illa upp.. ). En fascinerande upplevelse, som visade att favelorna är mer än skottlossningar på öppen gata och drog-kungar i varenda gatuhörn – folk bor och lever där. Visst, man får se en lite tillputsad bild när man åker ut på en sådan här tur, men det var gott nog för att åtminstone undertecknad skulle kunna skaffa sig en egen uppfattning av det hela, önskar lite att jag gjort samma utforskning av Kapstadens kåkstäder, men lätt att vara efterklok..

[See image gallery at wordsofanomad.com] Kvar för veckan är väl lite strandhäng (ska bli klarblått imorrn, något våra nordiska bleka kroppar kanske tackar för inte varit fallet hela veckan..), vi har lite turistprylar att bocka av, och sist men inte minst en utekväll i Rio imorrn. Det visar sig att en himla underhållande ex-kollega befinner sig på spontan semester i stan med sin trolovade, så vår värdinna har satt upp ett program värt en kunglighet för oss alla.
Ska bli spännande. Om jag känner mina vänner och mig själv rätt så tror jag att jag kommer sova gott lördag morgon iaf

Om att känna sig lokal

ponhy — Tue, 02 Mar 2010 06:05:18 +0000

Det må låta löjligt, men jag kan tycka att man får någon ytterligare koppling till ett ställe iklädd träningskläder, utförandes något slags fysiskt ansträngande aktivitet annars kopplat till ett gymkort alt. löparspåret runt Kungsholmen. Man får liksom se delar av omgivningarna på en plats man kanske annars aldrig skulle se, och man får ett speciellt minne att relatera träningen till. Om det så må vara en joggingtur runt ett berg på Nya Zeelands sydö, ett tai-chi-pass i arla morgonstund på en pir på Cypern, intervallträning mellan lyktstolparna i Central Park, osv – det har allt satt sina spår.
Av den anledningen lämnar jag ofta inte hemmets trygga vrå för semester utan mina löparskor.
Rio är inget annorlunda.
Då gårdagen blev lite mulen, och regnstänkt (vi verkar dragit med oss ett lågtryck till stället några dagar nu, kanske lika bra för våra rosa kroppar..) så blev det en dag i shoppingens, promenadens och träningens tecken.
Efter en lång promenad på stan för att orientera sig till matvarubutiker (alltid en fröjd att handla mat utomlands) och full galenskap på fruktmarknaden (lite som Hötorget. Men bra. Och helt omöjligt att göra sig förstådd.) så kände jag och Anders att det var dags för ett löppass. Så att man kan använda den frasen: “jag kommer ihåg när vi tog sju-och-en-halvan i Rio, runt Lagoa, med Jesusstatyn som glodde ner på oss..”
Förresten, lite underligt att man ska behöva höra om sånt här från svenska medier när man bor 50 m från “the scene of the crime”, men det vittnar väl om en av två saker:

Svenska medier har bra koll
Svenska medier har en tendens att blåsa upp saker och ting..

Det var iaf runt den sjön vi tog löprundan igår, och några 80 ton fisk kunde vi varken se eller lukta. Dock kan det sätta lite käppar i hjulet får våra planer med Rio Wake Center i veckan, men det återstår att se..
Nåväl, efter det ett styrkepass i gymmet där C bor (det är något speciellt med att lyfta rostiga blyvikter, jämfört mot SATS plastiga, välputsade sandbehållare..), med efterföljande ångbastu.
För att toppa det hela följde jag sedan med C på boxningpass på kvällen på ett galet gym-komplex några kvarter bort, de två andra musketörerna tog uppdraget att inventera TV-utbudet och utvärdera de lokala ölsorterna, någon måste göra det också…
Brasilianarna gillar att hålla sig i trim, det står klart, och ha flådiga lokaler att göra det i också. För att inte glömma mängden folk att ta hand om stället också. Hann knappt stiga upp från mattan innan en tjomme var där och putsade, städade undan och plockade fram saker för kunderna till nästa pass också.

Det är vad jag kallar service.

Så med det sagt somnade den här pojken väl igårkväll, men kan lik förbannat inte semestersova så här på morgonen. Idag är det fortf lite molnigt, ska nog ta en vända mot Ipanema idag iaf.
Tar och sätter igång lite kaffe, så ska vi se om grabbarna börjar röra på sig snart.
Träningsvärken från öl kan vara rent förlamande..

Måndag morgon.

ponhy — Mon, 01 Mar 2010 07:01:25 +0000

Har precis läst lite morgonnyheter där hemifrån, medan grabbarna börjar vakna till liv här, den ena mer rosa än den andra.

Snökaos.
Tågförseningar.
OS-medaljer. Och frånvaron av dem.

Dags att sparka igång kaffet, ringa upp lite frukost från lobbyn, slå sig ner på balkongen med Jesus-statyn utanför fönstret och så småningom ta oss ner mot Ipanema.
Måndagar känns liksom lite lättare på det här sättet..

Resfeber?

ponhy — Thu, 25 Feb 2010 16:13:09 +0000

Nä, inte det minsta.
Kanske trist, kan man tycka, men det är så det känns.
Jag trivs just nu. Jag gillar snön, jag gillar Stockholm, jag gillar folket omkring mig. Väldigt mycket.
Sedan är det en bonus att jag ska få åka iväg några veckor och träffa ännu en riktigt god vän.
..och ännu en bonus att vännen råkar bo i Rio.
Inte mycket planerat heller för de här veckorna, trots min själpåtagna roll som reisleiter. Men vet ni vad, det brukar ordna upp sig ändå med de här människorna.

Känns helt enkelt riktigt jädra bra just nu.

Nu drar jag till Arlanda, hörs från värmen.
Städa gärna bort vintern medan jag är borta, är ni snälla.