Jag gillar läkare.

Idag var det dags för en läkardag.
Har haft problem med ryggen och en fotled ett tag nu, typ sedan början av sommaren av och till. Allt detta av något svårisolerade anledningar, men det ska väl erkännas att sommarens trampolinsessioner, idoga bilåkande och välbehövliga brädåkning har gjort sitt till att dra ut på läkandeprocessen. Läkare Måns ord i början av juli “du bör ta det lite lugnt med såna aktiviteter ett tag framöver och vila foten” åkte ut lika snabbt som det kom in, och min syn på vad som är “vila” kan väl diskuteras.
Men det har ju varit så bra kvällar på sjön! Och man vill ju hänga med på kvällspromenaderna i dessa okända delar av landet man sett!
Nåja, idag, denna dag då alla verkar jobba utom jag och polis-Toffe som tog en bad-, kaffe- och killsnacksession vid Pampas och hos mig, var det iaf dags för en checkup innan något slags “allvar” sätter igång på måndag (mer om detta senare).
Det hela började hos naprapat-Stine i Alvik vid 9.
Hennes dom efter en halvtimmes knäckande lät “ja, du är ju litt generellt stel, kann man si..”.
Det får man tolka som man vill.
Fortsatte till husläkar-Malin på St Eriks för att titta till foten.
“har du gått med det här sedan juli? och det är fortfarande inte bra? och du har vilat ordentligt?”
Ingen kommentar.
Dock borde det faktiskt ha läkt bättre, så en remiss till röntgen (och en rejäl dos piller) skrevs ut för säkerhets skull.
Sagt och gjort. Raka vägen till Sabbatsbergs. Checkade in och hann sitta i väntrummet ca 14 sekunder.
6 snabba bilder av röntgen-Christine. “ja du, roligare än så blir det inte här…”
Får man också tolka hur man vill.
Ute vid bilen igen innan motorn kallnat.
Jag vill än en gång slå ett slag för svensk läkarvård. Folk jag nämner det för säger åt mig “ja, så länge det inte är akut så är det väl bra..”, men jag måste även där ta hatten av för det svenska skyddsnätet, baserat på det lilla jag upplevt.
Har under senaste 3 månaderna sett mer av svensk läkarvård än jag har under de senaste 10 åren, och är kort och gott glad att vara svensk.
Det hela avslutades med en kväll hos läkar-Anna på Thorildsplan som fyllde jämnt, och laddad med ovan nämnda beröm för hennes profession såg jag fram emot att träffa hennes ofta närvarande kollegor för att uttrycka denna uppskattning till dem som representanter för svensk sjukvård. Lite besviken blev jag när inga kollegor fanns där, så det får vänta. Men galet mycket god mat fanns det.

Läkare får en att må bra, helt enkelt.

Imorrn ska jag därför städa mitt medicinskåp. Lite utav en hyllning. Alla gör vi vad vi kan.