Våren är kommen. I alla fall i Köpenhamn.

Vad mer kan man önska?
Det är fredag lunch.
Man slår bestämt igen datorn på kontoret, slänger kappan över axeln och beger sig hemåt i ett krispigt, men ändå askallt, solsken för sista packningen, brygga lite nymalet kaffe till resan, för att någon timme senare bli upphämtad av två goda vänner i detta vidunder till åkdon, som skulle ta oss ner till kontinenten för en helg i vinets och vännernas värme.
Det hela hade varit planerat i lite väl god tid för mig, men gött ändå att ha det ordnat.

Jag, Fredrik och Anna skulle ner för att hälsa på vår gode, nyss inflyttad till ny lägenhet, gemensamme vän Roughneck Rudy, förlåt, Helen Hardhat, nej förlåt; Carro! (med ett sådant coolt jobb som på oljerigg så får du leva med lite sånt.. kram på dig )

Sannerligen en roadtrip med alla möjliga omöjliga diskussioner, för kors, det blir inte tyst många sekunder med de här människorna.
Fascinerande. Och lagom sövande ibland. Precis vad man behöver i baksätet efter en för lång jobbnatt för att somna in lite till uttömmande analyser av energidebatten och dess koppling till priset på kaffe.
Som sagt, fascinerande.

Med bordet dukat, och vinet upphällt vid ankomst kunde helgen börja precis så där härligt svajigt och sent som man tänkt sig.

Inte hindrade det dock dessa människor att 09.15 morgonen efter stå redo i löpar outfit, redo för att göra Fredriksberg med omnejd och “komma igång” dagen. Och nog fick den igång mig iaf. Råkade tajma löpturen i parken precis då djurparken, som ligger i direkt anslutning, släppte ut elefanterna i sin hägnad för första gången år. Inkl nyfödda baby Bignose.
Nog för att Stockholm har mycket natur och parker, men dåligt med elefanter i Rålis. Jag lovar.

Ett styrkepass och en sjuhelsikes brunch (seriöst, den bästa sen Dackefejden) senare så var det dags för strosandet. Det där man måste göra i storstäder. Shoppingen. Caféandet. Diskussionerna om kulturutbudet. Snacket om bolåneräntorna. Hur kallt det har blivit på sistone. Hur det går för MoDo i hockeyn…

Nej, vet du vad, vi stannade vid caféandet. Och skitsnacket.
Det är vad vi kan bäst.

En utekväll låg sedan på schemat, med ett nytt ställe inspanat av värdinnan, där vi träffade trevliga människor, svenskar (Saltisbor!?), irländare osså några danskar. Sen kväll, uppsplittring av sällskapet, efterfest (med obligatorisk pølse o Tuborg) och en liten extra whiskey så där innan läggdags (alltid en bra idé just då iaf), avslutades med en god natts sömn för att några timmar senare bli väckt av en av sällskapet, nyss hemkommen, som synnerligen omtumlad (och oskadd, tack gudskelov!) kunde vittna om en natt kryddad av dansk politi och tumult, allt i okända kvarter.
I Ernst-Hugos ord: Danskjävlar. Och vår vän hanterade dem väl.

Lämnade hursomhelst efter en bastant våffelfrukost down town Köpenhamn för att inleda resan hemåt och norrut, tämligen omskakade och med välskakade drinkar ringande i huvudet. Stannade passande till i Louisiana på vägen hem för lite sköna kulturpoäng och dansk vårkänsla, varefter det var puss, kram och adjö till vår underbara värdinna och dags att packa ner vårskorna igen, för att 7h senare, efter stopp i en annan metropol, Värnamo, kliva ur bilen i snöstorm och slask på en ö i Stockholms skärgård (Kungsholmen kan faktiskt tekniskt falla under kategorin “vattenavskild glesbygd”).

Hursomhelst en enormt skön försmak av våren där nere, med allt vad det innebar.
Vänner, nästa gång tar vi löprundan förbi apberget också. Och håller oss borta från polisen.

Tack för en underbar helg, kära vänner. Jag gillar er. Mer sånt.
Och här är resten av bilderna.