Jag vill ha en Storebror. Ibland.

Visst, det pratas mycket om “skydda sin personliga integritet“, och med löpsedlar som “så mycket vet staten om dig” så står jag gärna i frontlinjen när det gäller beskyddandet av vårt privatliv, rätten till det fria ordet etc, men på några områden är jag ändå väldigt tacksam för beskyddarstatens klappande hand på våra huvuden.

Inför min påsktripp till Sydafrika, vilken jag inte haft sucken till chans att knappt reflektera över, kom diskussionen om vaccination upp häromdagen med min vapendragare till resekamrat Josef.
Allt enl följande flödesschema:

1. Var ska vi vistas i Sydafrika?
2. Vad behöver man för skydd för dessa områden?
3. Har jag redan det skyddet?

Frågan gick givetvis till vår gudie på plats, Peter, med det vändande svaret (på bred skånska, hur han nu lyckades få fram det i ett mail, men det slår liksom genom): “Näääj, dejt löjser säj..”
Det här är dock mannen, tillika min fd sambo, som somnade ovanpå (!?) en törnbuske 100m från vår lägenhet en alldeles vanlig festkväll på Malta.
Det löjste sig inte.

Nåväl, det är tredje frågan som ställer till det: hur f-n ska jag veta det? Tror de på allvar att man ska kunna hålla reda på någon gul liten lapp genom alla dessa år när man flyttar från stad til stad som en annan byter vindrutetorkare?
Jag var på Apoteket härom veckan för första gången sedan slaget i Poltava, och mycket har sannerligen hänt. Och till det bättre, vill jag säga. Jag uppgav mitt personnr, och genast hade de skrämmande bra koll på min historik på bygget, samt vad läkaren jag nyss träffat tyckte jag skulle knapra mot mina envisa halssmärtor. Samt hur ofta.
Skönt.
Ingen sladdrig gul pappersbit med några oförståeliga läkarkråkor på behövdes, och man kan tryggt outsourca den mängden information till den part där den faktiskt kommer till användning, oavsett om jag stiger in för en påfyllning i Haparanda eller Ystad.
Mer sånt.

Om det inte är samarbetsmässigt görbart i den privatiserade vaccinationsbranschen rent tekniskt (vilket jag har svårt att tro på, som insäljande IT-nörd), så märk oss då.
Ge mig en gul ring i örat för malaria, ett rött streck i nacken för hepatit A och ett RFID-chip i handleden för röda hund. Det där är verkligen historisk info vi (tillåt mig generalisera) inte har den minsta möjlighet att komma ihåg mellan gångerna, så snälla Storebror: jag inbjuder dig – hjälp oss.

Tills dess Storebror kan hålla koll på oss där kvarstår faktiskt det enda vettiga;
att fråga Mamma.