Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise…

Vi tänker på er.

Till föga förvåning så är stämningen givetvis det enda den kan vara när norrmän är med i leken, trots vädergudarnas försök att lägga sordin på det hela med lite halvmulet och inslag av lätta regnskurar: Alla är glada. Leenden överallt. Folkdräkter (förlåt, bunader heter det, men för att förtydliga för svenska läsare…), och samma fenomen mötte mig sannerligen här som i Bergen när jag hade nöjet att få fira samma dag för exakt ett år sedan: denna, för oss svenskar främmande, villkorslösa och framförallt accepterade nationalism – precis så som det ska vara! Folk som står och vajar sina små flaggor för att de älskar sitt fädernesland, och inte bara för att de borde göra det, utan likväl när de står ensamma i ett hörn av Skansenområdet och sms-ar med ena handen kan du vara säker på att flaggan vajar i den andra med oförändrad frenesi.

Det var iaf en härlig dag, som avslutades på nämnda norska väns balkong i goda vänners lag, en och annan överraskning från förr, och något glas champagne till rabarberpaj och kaffe.

Vi gillar er, kära grannar. Let’s stay friends.

Inte mitt välmående efter det heller. Så trots ett hastigt uppbrott från härliga nya och gamla vänner (hade räknat med askmolnets intåg över Bergens flygplats den kvällen, men det visade sig i sista stund avvika, vilket fick undertecknad att genomföra den dyraste, och snabbaste, taxiresan på den här sidan nyår) så tycker jag det hela kan sammanfattas väl av vad jag och min svenska resekamrat konstaterade, utblickandes över Torgallmenningen och ett kokande folkhav av norska flaggor och leende människor, denna soliga 17 Mai 2010:

Vi svenskar har våra vikingar, men Norge har sannerligen sina änglar.

Tack, Bergen.
Vi ses snart igen, hoppas jag.

(här är lite fler bilder från skärgården.)

Statistiskt sett ska jag ha fått regn på mig under mina totalt 10 dagar i Bergen (5 av dem förra året).
Mycket regn.
Men nä.
Var där 8-12 juli och den här gången visade sig byn (ja, det är Norges näst största stad, men deras by-benämning låter så mycket mysigare) än en gång från sin majestätiska sida, med de sju fjällen tjusigt inramandes denna hemtrevliga uppsättning hus, barer och havsnära restauranger.
Det kom någon skur då och då under de fem dagarna, men inget skyfall direkt, som man väntat sig.
Målet var att åka och hälsa på Liz några dagar för att fira semestern (är faktiskt anställd några dagar till..) och det blev sannerligen en nydelig vistelse (som om jag väntat mig något annat?).
Synnerligen 5 bekymmersfria och okomplicerade dagar, utan måsten och för mycket planer, utan mest fokus på att må bra i stunden, vilket oftast gjordes med en öl eller en mocca i handen.
Vi fick förmånen att bo hos en god vän till familjen några dagar, med en underbar utsikt över Bergen i ett genommysigt hus jag vill adoptera.
För att toppa det hela avslutade vi med en dag ute på sommarhytten, långt ut på Hellesøy med några goda vänner och norska havet som enda granne västerut.
Bilder säger det mesta, så här är en iaf.
Albumet kommer senare.
[See image gallery at wordsofanomad.com]

Då hade jag kanske istället suttit kvar lite till med Melker på Kungsholmen med fler goda vänner, och firat sommarkvällen lite längre och med det kanske även tagit ett extra glas sauv blanc för det annalkande långa sommarlov man ordnat till för sig. Och för min väns nya jobb. Grattis.
Jag hade kanske slumrat in en sväng hemma på soffan skummades igenom dagens tidning medan någon påtat runt i köket eller kanske pratat om hur dagen varit.
Jag hade kanske rent av vilat natten igenom i kuddhavet på balkongen i värmeljusens flackande sken, invirad i tunna filtar med en jag tycker om.
Jag hade vaknat upp till min sista dag i vårt grannlands tjänst och mötts av ett sovande stilla leende.

Mella. Det får bli soffan på kontoret.
Så har man gjort det också.

En dag kvar. Sedan börjar sommarlovet.
Tio dagar kvar. Sedan börjar en sommar tillsammans.

God natt, Sverige. Och ni andra.

Jag är helt trasig.

Inte helt omotiverat mötte man rätt skeptiska blickar när man nämnde för vänner och bekanta att man skulle ner på
“konferens till alperna med firman”.
Ett himlande med ögonen, tätt följt av ett
“Jaja, det vet man ju vad det brukar innebära. Glöm inte att åka lite skidor bara.”

Jädrar vad det åktes skidor, norrmännen kan sannerligen det här med gadgets och skidåkning, morgonpigga och hurtiga som de rättvisande stereotyperna påvisar.

Stället, Bad Gastein visade sig från sin bästa, helsvenska sida (hörde mer till undantagen att man fick glänsa med sin skoltyska, alla som jobbade på stället var bummande nordbor).
Base camp för selskapet etablerades snabbt på Silverbullet Bar, där undertecknad med vapendragare bokstavligen talat hängde på låset vareviga eftermiddag för att inte tappa moment från dagens långa kamp med bergen att åka i spår som ser ut som åttor. En kamp som regelbundet tillfördes energi med våra svenska patenterade lunchpakken, [See image gallery at wordsofanomad.com] Jäger och Red Bull. Allt i en omgivning av högst tveksam, men ändå bejublad, tysk dansmusik i backarna. Lite joddlande blev det minsann också.

Så nog för att jag var laddad för mycket skidåkning, och mycket snö, och en aning kalas men det där var ju löjligt.
Långa backar, långa nätter och långa kreditkortskvitton har dock satt sina spår.
Jag har också blivit någon centimeter kortare.

Men allt det där var det värt.

Summa summarum: Bad Gastein på norska var ganska så, gaanska så nice.

Congratulations, Liz.
Miss you. See you soon.

A walk down iPhoto lane, Liz-Style