Heja Norge.

Det har sagts förr, men tål att sägas igen: det är ett underbart grannland vi har.
Jag fick nu möjligheten att besöka denna forna del av det svenska imperiet under den mest norska av högtider: Syttende Mai.
Och om det är någon gång skillnaderna i stolthet för sitt land mellan oss och vår oljestinna lillebror visar sig som tydligast så är det under en högtid som denna.
Flaggor. Överallt. Folkdräkter. Nationalsånger.
En bråkdel av denna utsmyckning hade i Svea Rike, oavsett helgdag, antagligen stämplats som “nationalistiskt stötande propaganda” och resulterat i antingen a. fnysande omgivning, b. mammor som håller för sina barns ögon, eller c. en natt i polishuset, beroende på storleken av flaggan. I detta bildsköna land tas det dock för givet, man riskerar snarare ovan nämnda reaktioner om man INTE tar helhjärtad del i firandet, och det är något väldigt charmigt i glädjen.
Diskussionen om varför detta faktum infinner sig kom givetvis upp, förklaringarna var många, men när kriget började komma på tal, och våra länders inblandning i konflikten dog den diskussionen snabbt ut, och ett nytt glas champagne hälldes upp. Nog lika bra.
Vi två svenskar som var på besök gjorde dock vad som kan väntas av oss, med norska slipsar, finstämd nationalsång (deras alltså, och som vi elsker dette land..) och ett alltigenom gott hyfs. Allt i sällskap med trevliga människor i den ena skapelsen till bunad mer imponerande, och påkostad, än den andra. Fagra är de allihop iaf, det står klart.
Att vi även värmt upp med några dagar ute i kustbandet i den mest rofyllda av miljöer hade väl gjort sitt till vårt harmoniska tankelag, vilket behövdes i en by som samma helg tog en efterlängtad och nagelbitande seger mot Lillestrøm med utjämnande mål i 95e minuten.
Yran i den byn visste helt enkelt inga gränser den här helgen.

Inte mitt välmående efter det heller. Så trots ett hastigt uppbrott från härliga nya och gamla vänner (hade räknat med askmolnets intåg över Bergens flygplats den kvällen, men det visade sig i sista stund avvika, vilket fick undertecknad att genomföra den dyraste, och snabbaste, taxiresan på den här sidan nyår) så tycker jag det hela kan sammanfattas väl av vad jag och min svenska resekamrat konstaterade, utblickandes över Torgallmenningen och ett kokande folkhav av norska flaggor och leende människor, denna soliga 17 Mai 2010:

Vi svenskar har våra vikingar, men Norge har sannerligen sina änglar.

Tack, Bergen.
Vi ses snart igen, hoppas jag.

(här är lite fler bilder från skärgården.)