Just nu gör det mig dock inte värst mycket – jag har inte bråttom..

Efter att lämnat ett gråmulet “trying-to-snow” Stockholm där varje regnsmatter på fönsterbrädan på sistone påmint en om en växthuseffekt och för varje år senare vinter bakom oss, anlände vi sent igårkväll till ljudet av vågorna mot klipporna någonstans där ute i mörkret.

När vi sedan drog bort gardinerna imorse stod det klart för mig att jag kan klara mig utan den där hemma så efterlängtade snön som nu tydligen har fallit, ett tag till – det här blir två bra veckor.

The Macho Picture

Efter två välpackade dagar lämnade vi vår gode vän och Julia bakom oss, och begav oss mot Cuzco, Peru därifrån vårt äventyr mot Macho.. förlåt Machu Picchu kunde börja.
Efter två dagars anpassning till den höga höjden på plats i Cuzco på 2800möh och utforskande av omgivningarna i denna portalby till Inkaleden (undertecknad anpassade sig sämre till nämnd höjd, varför han istället fick utforska rummet på Casa Andina i mer detalj i sällskap av paracetamol och spanskdubbad Mel Gibson), [See image gallery at wordsofanomad.com] så bar det några dagar och orange piller senare av i minibuss mot Urubamba, varifrån det pittoreska tåget från Perurail tog oss till starten för vår vandring, 12 km från byn vid Machu Picchu, Aguas Calientes. 8h avverkades längs med smala branta stigar, enormt utarbetade trappor längs med bergsväggarna, där inkafolket på sin tid hade löpare utstationerade för att sköta kommunikationen med omvärlden.

Väl framme vid solporten låg då detta ett av världens sju moderna underverk framför oss, och ingenjören i mig är imponerad, mycket imponerad över vad som åstadkommits. Det är helt enkelt en himla massa sten, i perfekta konstruktioner, i en väldig organisation byggd med manhänder och lamor. På 30 år! Arbetsmoral, sa Bill. Piskor och tyranneri? sa Bull…
[See image gallery at wordsofanomad.com]  Sagt och gjort, den obligatoriska Macho Picture kunde tas, och vi kunde fortsätta våra äventyr.

Torres del Paines – när tystnaden gör ont.

[See image gallery at wordsofanomad.com] Efter ett gäng resdagar, och paus i Santiago för lite river rafting i Cayon del Maipo, så tog vi oss ner till södraste Sydamerika, mer exakt Punta Arenas i Patagonien, en sömnig, blåsig f.d. viktig hamnstad (alla skepp som gick igenom Magellansundet passerade här för proviantering innan man gick in i Stilla havet). Därifrån 5h skumpig busstur mot nationalparken Torres del Paine och Rio Serrano Hotel – ett Copperhill Lodge nedsläppt mitt på Patagoniens slätt, med bergen i bakgrunden och floden utanför fönstret. Jag inser varje gång jag upplever det hur mycket man påverkas av absolut tystnad – att öppna fönstret på morgonen och mötas av Torres tre mäktiga toppar några km bort och endast ljudet av flodens porlande i svenskt lagomsommarvärme (samma avstånd från polen här, så ganska liknande klimat, fast tvärtom. Liksom.). Under några dagar här hann vi med 12 km vandring till de tre tornen, en värkande dag på hästryggen längs med och genom Rio Serrano (jepp, piller funkade den här gången med) och en båttur till basen av Greys Glacier. [See image gallery at wordsofanomad.com] Lägg till detta några stunder kontemplation i tystnad vid nämnda flod, så var vi redo för Santiagos stadspuls igen, och begav oss däråt lagom när träningsvärken från hästryggen började slå in, och Anders och Josef lämnade äventyret för en lång uppvilande flygresa hemåt.

Strandhugg i Uruguay

Efter några dagar lyx-strand och party med Julias 21-åriga tornado till kusin i Punta del Este, Uruguay blev jag och Henrik rastlösa och tyckte det var dags att utforska lite. Sagt och gjort, vi hyrde en risig Chevrolet och bar av med havet på passagerarsidan norrut och några lösa tips från Julias släktingar i bakfickan. För övrigt ett väldigt bra sätt att upptäcka ett land – att ge sig in i det på landsvägar med begränsad karta, inga riktigt fasta planer för natten och möjlighet/tvång att öva på getting-around-spanskan med livsvikta fraser som:

“al frente, y al lado del izquierdo” (rakt fram och nästa höger)

“¿dónde está el cajero automático más cercano” (var finns en bankomat)

“por favor, no me roben” (snälla, råna mig inte)

Vi gav oss av med en liten tanke om att bättra på surfningen, då vi hört att möjligheterna var stora i de här trakterna men fann istället några stillhetens guldklimpar:
Oceanio Polonio – efter några km längs med en sandig terrängväg med enda ledtråden från ett lågupplöst google maps som sade att det skulle finnas en bra strand och någon slags boende för pengar där, hittade vi denna villa öde på stranden med två rum, där Silvia och Hugo tog emot oss, hade ett rum över och lagade middag till oss över en begränsad, men fungerande spanska/franska/engelska
Cabo Polonio – bortkopplat från resten av världen, 7 km bort från närmaste väg ligger denna by i ett naturreservat som utan koppling till fastnätet lockar till sig en begränsad mängd besökare. De som ändå lyckas ta sig dit erbjuds en naturupplevelse utöver det vanliga med de milsvida rörliga sanddynerna och sköna kvällshäng vid den vilda Atlantkusten i skenet av gasollamporna och de stora lägereldarna på stranden. Vi övervägde ett liv utan datorer för en minut. Sedan säckade Henkes solcellsdrivna iphoneladdare ihop.

Avslutningsvis

Man är handikappad utan språk. Jag själv trivs inte helt med det, men glad att ha med mig folk som kan ta vid där mina pronomen och ägandeformer blir helt uppåt väggarna.

Jag är evigt tacksam till mina vänner, resekamrater och värdar, som gjorde denna resa möjlig och avslutar med några av El Gordos så många kloka ord:

Embrace your family and be thankful for what you experience in the company of good friends. Nothing should be left unseen.

Så sant.

Lämnar civilisationen några dagar nu, ses på andra sidan!

• Köttfest på Porcao i tisdags
  Ett himmelrike för en som längtar så innerligt tills dess man får ta fram klotgrillen i sommar. Se bara till att ha din gröna markör synlig på bordet så kommer de och fyller på med läckerheter så länge du orkar. Farligt, farligt, men härligt, härligt.
• Fotboll. Så klart.
  Lokala favoriten Flamengo tog sig an ett lokalt serie 2 lag på Sydamerikas största arena, Maracana, där 199 854 personer såg VM-finalen 1950. Idag dock ombyggd en aning (“they removed some seats and rebuilt the snack shops..”) till att idag husera ca 90 000 (!?) besökare. Mao en arena stor nog att slå den här pojkens tidigare erfarenheter i området, men matchdagens väder och synnerligen ointressanta match gjorde att besökarantalet uppgick till några få tusen. Hemmaklacken på 20-30 st trum- och visselglada brassar gjorde dock mer väsen av sig än hela Råsunda en ljummen sensommar-derby-kväll. Mäktigt.
• En tur i verkligheten
  Vem har inte sett el iaf hört om Guds Stad. Vi ville se vad det egentligen handlade om, eller åtminstone en liten inblick i det, och gav oss ut till Rio’s största favela, Roçinha (på portugisiska till uttalet förvillande likt “Hisingen”.. ytterligare liknelser besparar jag ev vänner som kan ta illa upp.. ). En fascinerande upplevelse, som visade att favelorna är mer än skottlossningar på öppen gata och drog-kungar i varenda gatuhörn – folk bor och lever där. Visst, man får se en lite tillputsad bild när man åker ut på en sådan här tur, men det var gott nog för att åtminstone undertecknad skulle kunna skaffa sig en egen uppfattning av det hela, önskar lite att jag gjort samma utforskning av Kapstadens kåkstäder, men lätt att vara efterklok..

[See image gallery at wordsofanomad.com] Kvar för veckan är väl lite strandhäng (ska bli klarblått imorrn, något våra nordiska bleka kroppar kanske tackar för inte varit fallet hela veckan..), vi har lite turistprylar att bocka av, och sist men inte minst en utekväll i Rio imorrn. Det visar sig att en himla underhållande ex-kollega befinner sig på spontan semester i stan med sin trolovade, så vår värdinna har satt upp ett program värt en kunglighet för oss alla.
Ska bli spännande. Om jag känner mina vänner och mig själv rätt så tror jag att jag kommer sova gott lördag morgon iaf

Snökaos.
Tågförseningar.
OS-medaljer. Och frånvaron av dem.

Dags att sparka igång kaffet, ringa upp lite frukost från lobbyn, slå sig ner på balkongen med Jesus-statyn utanför fönstret och så småningom ta oss ner mot Ipanema.
Måndagar känns liksom lite lättare på det här sättet..

Anders då? Vår resevän som skulle möta upp i Paris från Sveriges baksida? Jo, han valde att istället genomlida ett dygns dust med flygledningen på såväl Landvetter som Charles de Gaulle, men kunde tack vare vår handlingskraftiga värdinna med jonglering av chaufförer, skottsäkra bilar och resebyråer, ansluta sen fredagkväll till en något berusad skara resekollegor som snabbt gjort sig hemmastadd på Praia de Ossos i några solstolar med flertalet mest välsmakande caipirinha (location, location, location…) denna värld har att uppbringa.

Sedan dess har det varit mycket strand, mycket hängmatta, anslag till såväl wakeboard som kitesurfning (lata företagare och dåliga vindar har tyvärr stått i vägen för genomförande av något av det än så länge..), firande av OS-guld med omgivningens undrande blickar (vinter-OS-sändningarna står inte direkt i fokus bland the locals här nere..) och en och annan Skol-öl med sanden mellan tårna.

Flertalet av nämnda lokala Cacacha-rom-blandning har såväl även utvärderats de senaste kvällarna. Såväl under våra ganska heltäckande barrundor i Armação med partygatans lättklädda puls runt hörnet, som i vattenbrynet på rangliga Brahmaplaststolar med en lättsmält bossanova i bakgrunden från den gamla mannen i skuggan av palmträdet som antagligen suttit där med sin slitna gitarr sedan Brigitte Bardot gjorde den här lilla fiskebyn känd för omvärlden på sextiotalet.

Hon flydde omvärlden för lite lugn och ro.
Hon flydde till Buzios.
Jag förstår varför.