Sydamerika 2013

Det var dags för ännu ett äventyr. Ett äventyr med grabbarna. Med vänner och flickvänner att besöka där borta, och en vinter att fly från här hemma så föll valet på västra Sydamerika.

Jag, Josef, Anders, Henrik och sistnämndes flickvän Julia anlände t Lima, Peru strax efter nyår för ett besök hos en gammal vän till oss alla från förr. En vibrerande stad, av vilken vi inte kan hävda oss sett allt på dessa två dagar, men med de bästa guiderna tillräckligt för att inse att den här nio-miljoners staden har enormt mycket god mat att erbjuda (ceviche ska ätas här och ingen annanstans. Inte ens på det där stället nere i Hötorgets t-bana). Lima slår även, inte helt oväntat, Stockholm i kategorin “Mängden soltimmar”. Särskilt den här tiden på året.

The Macho Picture

Efter två välpackade dagar lämnade vi vår gode vän och Julia bakom oss, och begav oss mot Cuzco, Peru därifrån vårt äventyr mot Macho.. förlåt Machu Picchu kunde börja.
Efter två dagars anpassning till den höga höjden på plats i Cuzco på 2800möh och utforskande av omgivningarna i denna portalby till Inkaleden (undertecknad anpassade sig sämre till nämnd höjd, varför han istället fick utforska rummet på Casa Andina i mer detalj i sällskap av paracetamol och spanskdubbad Mel Gibson),

så bar det några dagar och orange piller senare av i minibuss mot Urubamba, varifrån det pittoreska tåget från Perurail tog oss till starten för vår vandring, 12 km från byn vid Machu Picchu, Aguas Calientes. 8h avverkades längs med smala branta stigar, enormt utarbetade trappor längs med bergsväggarna, där inkafolket på sin tid hade löpare utstationerade för att sköta kommunikationen med omvärlden.

Väl framme vid solporten låg då detta ett av världens sju moderna underverk framför oss, och ingenjören i mig är imponerad, mycket imponerad över vad som åstadkommits. Det är helt enkelt en himla massa sten, i perfekta konstruktioner, i en väldig organisation byggd med manhänder och lamor. På 30 år! Arbetsmoral, sa Bill. Piskor och tyranneri? sa Bull…

 Sagt och gjort, den obligatoriska Macho Picture kunde tas, och vi kunde fortsätta våra äventyr.

Torres del Paines – när tystnaden gör ont.

Efter ett gäng resdagar, och paus i Santiago för lite river rafting i Cayon del Maipo, så tog vi oss ner till södraste Sydamerika, mer exakt Punta Arenas i Patagonien, en sömnig, blåsig f.d. viktig hamnstad (alla skepp som gick igenom Magellansundet passerade här för proviantering innan man gick in i Stilla havet). Därifrån 5h skumpig busstur mot nationalparken Torres del Paine och Rio Serrano Hotel – ett Copperhill Lodge nedsläppt mitt på Patagoniens slätt, med bergen i bakgrunden och floden utanför fönstret. Jag inser varje gång jag upplever det hur mycket man påverkas av absolut tystnad – att öppna fönstret på morgonen och mötas av Torres tre mäktiga toppar några km bort och endast ljudet av flodens porlande i svenskt lagomsommarvärme (samma avstånd från polen här, så ganska liknande klimat, fast tvärtom. Liksom.). Under några dagar här hann vi med 12 km vandring till de tre tornen, en värkande dag på hästryggen längs med och genom Rio Serrano (jepp, piller funkade den här gången med) och en båttur till basen av Greys Glacier. Lägg till detta några stunder kontemplation i tystnad vid nämnda flod, så var vi redo för Santiagos stadspuls igen, och begav oss däråt lagom när träningsvärken från hästryggen började slå in, och Anders och Josef lämnade äventyret för en lång uppvilande flygresa hemåt.

Strandhugg i Uruguay

Efter några dagar lyx-strand och party med Julias 21-åriga tornado till kusin i Punta del Este, Uruguay blev jag och Henrik rastlösa och tyckte det var dags att utforska lite. Sagt och gjort, vi hyrde en risig Chevrolet och bar av med havet på passagerarsidan norrut och några lösa tips från Julias släktingar i bakfickan. För övrigt ett väldigt bra sätt att upptäcka ett land – att ge sig in i det på landsvägar med begränsad karta, inga riktigt fasta planer för natten och möjlighet/tvång att öva på getting-around-spanskan med livsvikta fraser som:

“al frente, y al lado del izquierdo” (rakt fram och nästa höger)

“¿dónde está el cajero automático más cercano” (var finns en bankomat)

“por favor, no me roben” (snälla, råna mig inte)

Vi gav oss av med en liten tanke om att bättra på surfningen, då vi hört att möjligheterna var stora i de här trakterna men fann istället några stillhetens guldklimpar:
Oceanio Polonio – efter några km längs med en sandig terrängväg med enda ledtråden från ett lågupplöst google maps som sade att det skulle finnas en bra strand och någon slags boende för pengar där, hittade vi denna villa öde på stranden med två rum, där Silvia och Hugo tog emot oss, hade ett rum över och lagade middag till oss över en begränsad, men fungerande spanska/franska/engelska
Cabo Polonio – bortkopplat från resten av världen, 7 km bort från närmaste väg ligger denna by i ett naturreservat som utan koppling till fastnätet lockar till sig en begränsad mängd besökare. De som ändå lyckas ta sig dit erbjuds en naturupplevelse utöver det vanliga med de milsvida rörliga sanddynerna och sköna kvällshäng vid den vilda Atlantkusten i skenet av gasollamporna och de stora lägereldarna på stranden. Vi övervägde ett liv utan datorer för en minut. Sedan säckade Henkes solcellsdrivna iphoneladdare ihop.

Avslutningsvis

Man är handikappad utan språk. Jag själv trivs inte helt med det, men glad att ha med mig folk som kan ta vid där mina pronomen och ägandeformer blir helt uppåt väggarna.

Jag är evigt tacksam till mina vänner, resekamrater och värdar, som gjorde denna resa möjlig och avslutar med några av El Gordos så många kloka ord:

Embrace your family and be thankful for what you experience in the company of good friends. Nothing should be left unseen.

Så sant.