Vi hade iaf tur med solen…

Så var det dags igen.

Far och son Hymér tar en veckas skidåkning tillsammans, och i år föll valet på Serre Chevallier i Frankrike, närmare bestämt Chantemerle, den andra av fyra i Serre Chevallier-dalen på 1400 möh, ca 3h upp i bergen från Grenobles flygplats. Även i år övervägde vi UCPA som ett alternativ, men påmindes snabbt om deras åldersgräns: “du får endast åka med om du är under 55, eller någon gång åkt med UCPA INNAN du fyllde 55…” De räknar tydligen inte med att 55+are kan vara så galet pigga som pappa kapten, som utan problem ledde antåget konstant under sju dagar, och backen togs i besittning 08.30-16.00 (en daglig halvtimmes rast-vila-på-stället för lätt lunch/sjukt gott kaffe i backen).
Varje dag.

Med egen lägenhet ca två kast med liten pjäxa från liften, och en Carrefour och en handfull restauranger däremellan så hade vi allt vi behövde för en intensiv vecka av åkning, sol, gott kaffe och långa nätter. För jag kan lova – efter 8 timmar pumpande, statisk benböj i de här skidområdena satt det fint som en fransk baguette i en fonduegryta med de 10 timmars sömn vi njöt av nattetid, utan vidare behov av vare sig dunkande uteliv och fransk tv-underhållning på kvällarna. Och med ett eget litet kök så kunde vi börja varje dag med en RIKTIG skidåkarfrukost, till skillnad från vad som erbjöds nere på torget; den traditionella franska kaffe-och-croissant-dieten som förvånansvärt många läderhudade skidlärare verkade klara sig på.

Vi kostade en eftermiddag även på oss ett besök på spa i närliggande Le Monetier Les Bains. En anläggning med Speedo-krav som, när det var nybyggt, kunde stoltsera med fräscha miljöer och varierande spa-upplevelser, men som idag tyvärr förfallit till några tempererade vattenpölar och discoupplysta iglooer som en gång i tiden kunde erbjuda slutkörda skidåkare en spa-upplevelse utöver det vanliga. Idag var det helt ok, men för några luttrade Åre Holiday Club-besökare som mig själv och farsan saknade man helt klart ett obligatoriskt bastu-land och fot-isvatten-massage efter några mils svarta pister..

Snöläget var iaf som förra året – fullt gott med snö i backarna (180cm), men föga fluffigt på fel (rätt?) sidan röda pinnarna med senaste snöfallet en vecka innan vår ankomst, och rätt varmt sedan dess, men lika glada var vi för det, för vem kan klaga när 2,5 km orörd manchester ligger framför en de första två timmarna högt upp i systemen?

Med en dag i Montgenèvre 30 min bort (ingick i samma liftkort) gjorde vi även ett hastigt besök på italienska sidan, där vi kunde konstatera att snön var något lättare (några hundra m till i höjdmeter) men att solen sken oförändrat ihärdigt och ostört. Inget man klagar på och fjolårets upplevelse gjorde sig påmind igen, med en återsmak av italienarnas ÄNNU bättre kaffe och deras oförmåga att åka skidor

Summa summarum: en favorit i repris, och såväl jag som far kunde lämna alperna bakom oss med ett leende på läpparna och härligt brännande träningsvärk i låren.

Det där gjorde vi bra, farsan. Igen.