“Udiladi udiladi, hoppsan vilken dag…”

Sa har man sett ett riktigt sagobrollop, Robin och Marion – det har slar det mesta.
Jag vet, sa sags det om alla tillstallningar av den har typen.
Jag med min begransade erfarenhet i omradet kan dock bara forklara omstandigheterna:
Det hela begav sig i en skogsglanta ett stenkast fran den 400ha stora familjegarden, nagra mil soder om Christchurch vid Soderhavets strand (Inte helt otippat var inriktningen pa garden sheep farming. Surprise.)
Fatalet temporara kyrkbankar i form av fallda stockar hade arrangerats lagom spartanskt.
Solen silade ner genom lovverket.
A capella sangen fyllde glantan sa nackharet reste sig.
Bruden i egendesignat gnistrande vitt.
Magiskt.

Det var alltsa tva dykvanner fran Malta till mig och Henrik som forenades denna ljumma lordags eftermiddag med efterfoljande nya zealandsk/thailandsk/svensk plockmat och mycket skumpa med slakt och vanner fran hela varlden. Da svenskarna i sallskapet drog igang snapsvisorna mottes det forst med lite tveksamhet fran resten av forsamlingen. Da det stog klart att det hela gick ut pa att dricka insmugglad Akvavit och Hallands flader dock kunde gruppen enas igen och snart stod undertecknad med brudens mor, varldens sotaste, tillika kortaste bull-mamma, och skralade med till tredje stamman i Kungssangen bast vi kunde.

Skont att se att vi svenskar kan uppehalla vart rykte nar tillfalle ges.
Man gor vad man kan.