Back to life. Back to reality.

Så, det var en första vecka som Stockholms bo på stans singeltätaste ö.
Typ.
I en lånad lägenhet för några veckor, men ändå.
Tror jag gillar det. Det till synes ogenomträngliga molntäcket till trots, känns det skönt med en än så länge lagom svårgreppbar storstad framför fötterna (bokstavligen talat här på höjden, omtvistat Stockholm innerstads högsta naturliga punkt), en storstad som man känner sig bekväm i och har vänner och familj nära.
Det har varit ett relativt fullspäckat socialt program, inkl välbehövliga sovmornar och långa promenader, vilket har varit precis vad som behövts.
Från en semla på Fridhemsplan till en panini vid Humlegården, från en macchiato i Vasastan till ett glas Sauv Blanc på Mariatorget.
En härlig blandning av gamla vänner, jobbmöten, nya vänner och fysisk träning i form av bataljer med Kungsholmens Barnvagnsmaffia.

Allvarligt, en promenad runt den här ön en onsdag fm kräver sin Pärson i spåret för att undvika frontalkrockar med mammor (ja faktiskt oftast, en och annan pappa ibland, men då ensam, med mobilen klistrad vid örat) fullt upptagna med att berätta för varandra (ska inte förväxlas med att faktiskt lyssna på den andra) om ombyggnadsplanerna av barnrummet och hur billigt det faktiskt är med polsk barnflicka.
Utan arbetsgivaravgifter.

Har även hunnit med lite SL-safari (nyköpt SL-kort – så mycket 08a har jag aldrig varit förr) ut till Sjöberg, Edsviken för kaffepaus hos en f.d. kollega/personlig inspiratör i deras fjällstuge-liknande villa med sjöutsikt och mycket feelgood cubics (svenska: kubikutrymme som du aldrig kommer kunna utnyttja, men som du mår bra av, och alla vet att det kostar) i form av bl.a. en enorm takhöjd.
Kände mig ändå som tagen ur godtycklig svensk kriminal film när man gick omkring där i denna samling av palatsliknande ursäkter till villor, skymning, bistert isande dimma/duggregn, sånt där som bara Sverige kan ha, grov läderrock, kronans skinnhandskar och civilarmössa (stickad, uppkavlad de där fyra centimetrarna). Fick bita mig i tungan för att inte hälsa min vän när han öppnade dörren med ett “Godkväll. Martin Beck från rikskriminalen, det gällde ett försvinnande här i området.”
Har även en känsla av att grannarna tänkte samma sak, men i ett annat perspektiv, kikandes ut bakom gardinerna från deras trygga kök med andra handen på telefonen till medborgargardet och en rapport om “skum, mörkklädd man stryker nyfiken genom området, verkar jätte brottslig..”.
Jag kom hem välfikad. Och oarresterad.

Hade så besök igår från en mycket god frände som stannade till på sin nätta bilresa Luleå – Göteborg för en kväll med tapas, några öl och mycket catching up här i hufvudstaden. Vi konstaterade enat att livet vore så mycket plattare och tråkigare om det inte dök upp lite vassa utmaningar då och då.
Revolutionerande? Nej.
Uppmuntrande här och nu? Ja.

Känns iaf väldigt bra att kunna bjuda någon till sitt hem.

När jag blir vuxen ska jag också ha ett.
Eller nej förresten: innan dess.