Ur spår är den “Den Inre Resan”

Skriver detta mid air. Någonstans där utanför, 9000 m ner och dolt i becksvart vårnatt borde nog Köpenhamn ligga. Typ.

Reflekterar över kommunikationsstressen. Det må vara ett uttjatat ämne , men det fascinerar mig.
Flygplanets metallhöljde är ett av samhällets sista fristäder från ett sammesurium av irriterande, och väckande, ringsignaler i blandning med uppdateringar av Facebook-status. Ett unikum som delades med tåget innan, men som nu är exklusivt för lufttrafiken.
Beroende på plantyp delar man för en stund en liten isolerad del av världen med några hundratalet medmänniskor. Alla är jämlikar just där och då, där den enda statusdifferensen, om än tveksam, utgörs av ett skynke som avgör om du får plastbestick med pyssellådan till matbricka eller inte.
Alla bläddrar lika planlöst i inflight magazine och skummar igenom en djuplodande, personlig intervju med Rickard Wolf. Kanske inget man skulle ha spenderat dyra minuter på att göra utanför just den här världen, men där och då är det det enda till hands att stilla informationshungern med som människan har utvecklat.
Men det måste ju ändras. Vi måste vara uppkopplade.
Jänkarna är på pucken. Så klart.
Det har de förvisso varit sedan sekelskiftet, och än så länge är det mycket snack och lite verkstad. Till deras försvar kom en terroristattack emellan och skakade till branschen en aning.
Fair.
T.o.m. tyskarna försökte ett tag, men fick lägga projektet i malpåse av ekonomiska skäl.
Trist.

Det kanske ändå är meningen att vi ska få behålla den här sista lugna viken i dagens stormiga informationshav. Åtminstone ett tag till. Det hoppas jag på.

Jag njuter gärna vidare av vad SJ för några år sedan mässade om i sina harmoniska reklamfilmer från svenska landsbygden. Men några kilometer upp.