Konsten att njuta av stunden.

Warzone.

Det bästa sättet att beskriva min lägenhet för tillfället.

Den senaste tidens förmåga att helt enkelt inte vara hemma har resulterat i en något tillbakasatt tidsplan när det gäller saker och ting som ska fixas i lägenheten innan man känner sig riktigt “hemma” här. Då jag själv har jag svårt att släppa saker som inte känns helt 100%-iga (jag vet, låter som någon dålig jobbintervju-klyscha..) så har jag varje gång jag flyttat till nytt ställe snabbt insett att det inte är någon idé att vänta tills man är “klar” med inflyttningskalas. Då blir det aldrig något av.
Därför anser jag det är lika bra att köra det så snart som möjligt, lite som en “före”-bild (oavsiktligt ordvits, jag lovar) av lägenheten. Så har man anledning till att bjuda in folk igen för att visa hur fixning och doning har gått. Gäller att alltid ha lite anledningar till kalas liggandes i reserv. Förutom några goda viner.

Hursomhelst, detta nästintill tvångsbeteende hos undertecknad har resulterat i en lägenhet som nu står värdyta för ca 14 olika mer eller mindre insatskrävande projekt, av mer eller mindre yttre synlig karaktär, alla mer eller mindre påbörjade och sedan hastigt pausade för att fortsätta på nästa.
När lägenheten är så liten som den är så är nämligen chansen/risken stor att man springer på något annat projekt på väg från punkt A till punkt B. Så har det pågått i sammanlagt två veckor nu. En form av stress har alltså som ni kanske kan förstå legat och malt mitt samvete, men en kväll som ikväll fick jag mig precis en funderarpaus.

Kanske berodde det på en plötslig uppenbarelse om hur jag skulle lösa ett möbleringshuvudbry på ett bombastiskt sätt. Just så.
Kanske berodde det på kommunikation med lite folk jag bryr mig om från när och fjärran som kom med glada tillrop och omtanke. Just då.
Kanske beror det på kvällssolen och världens bästa balkong. Just här.

Mycket möjligt att det var en kombination av det hela.

Oavsett så var det en stund med mig själv, långt bort från rollers, kabeldragningar, kökslucke-arrangemang och oöppnade ikea-paket (jag vet, har lovat att inte bli för mycket folkhem, men kunde inte låta bli..). En stund i solen, med lite EST på stereon (heder till hans minne) och lite tankar för mig själv om att det är precis det här man ska njuta av.
Vägen mot målet. Stanna upp ibland, och reflektera, annars är du snart framme.

I det här fallet råkar just den stunden vara i en solstol, just nu, med fiskmåsar och sommarvärme, ett glas Barone Ricasoli, på en balkong, på Kungsholmen.

Livet är gott. Här och nu.