På världens bästa plats, med världens bästa folk.

Då var man inflyttad.

Efter en aning oro, lite stress, men goda förhoppningar kan nu Pontus alldeles första egna inflyttningskalas skrivas till rullorna, och med det kan skeptikernas ord likt “det där kommer du aldrig hinna fixa..” bemötas med ett “Ha!”.

Högst intressant att se så många kapitel av ens liv blandas till en högst intrikat novell, med inslag från gymnasiet, universitetet, malta och nya stockholm inkl goda grannar och kollegor. Lägg till detta vänners vänner, lite tapas, bra musik (tack david) och goda drinkar (tack igen david), så har man receptet för en trevlig kväll, som blev natt, som blev morgon.

Tack alla ni som förgyllde kvällen. Jag gillar er.

Jag kommer förvisso inte kunna se åt en lime frukt på några veckor, men det är sånt man får ta. Drinkarna var ju iaf goda. Och återhämtningen i Rosendal dagen efter med en äppelmust, garanterat alkoholfri, i gröngräset är svårslagen.

När grabbarna sedan på söndagseftermiddagen lämnade för västkusten, så kunde jag strosa tillbaks till min lya, för att än en gång mötas av en den härliga kvällssolen och en inbjudande solstol att avnjuta den i. Långt borta kändes kaoset där inne bakom ryggen. Det kan vänta till solen gått ner.
Nu, ett dygn senare, är iaf de sista vinglasen åtgärdade, och sällan står det väl så klart att vi har Josephine Cochrane att tacka för bra initiativ, det där med diskmaskinen.

Önskar jag ägt en.

Nåja, har iaf bra utsikt från köket.