Samtrafikens vandaler.

Fascinerande sådan överraskning det är varenda år.
Svårt att inte beundra det plikttrogna i denna sabotageverksamhet som för samtlig rälstrafik-administration verkar dyka upp som ett lika stort huvudbry år efter år, vid ungefär samma tid också. Otroligt.
Man måste ändå på något sätt beundra det plikttrogna och regelbundna i dessa vandalers ansträngningar när de kring mitten på oktober till mitten av november reser land och rike runt, (eller om de har en rikstäckande väldigt välorganiserad skara, oklart) och – ja, visst är det hemskt, gott folk – sprider ut dessa blöta löv på spåren.

Vi sätter folk på månen och bygger kilometer-höga hus, men vi kan banne mig inte sopa bort lite löv från en räls!?

Mången underhållande stunder bjuder sannerligen mornarnas turer med tunnelbanan på, men häromdagen tillhör ändå en av höjdarna.
Klockan är 08:12, vagnen rullar in mot Alviks station, en (1) minut försenad pga tidigare nämnda vandalers upptåg. Herrn framför mig är uppenbart stressad, han står och småmuttrar irriterat i väntan på att dörrarna, vilka han spänt inväntar på centimeteravstånd, ska öppnas för att låta honom fjädra ut till det bevisligen jätteviktiga han har så jättebråttom till.
Precis innan tåget kommer till helt stopp, så rycker det till lite, och vagnen fortsätter ytterligare någon meter, en liten enkel felbedömning av perrongens läge av i dessa dagar den så pressade vagnoperatören.
Det var droppen.
Herrn framför mig tänder till och ryter in i en fortfarande lika stängd dörr.
“Men det var väl själva f-n, vad det ska vara svårt att köra det här förbannade tåghel-tet!”
Han vänder sig snabbt om för att få någon slags medhåll av oss medresenärer som bevittnat detta uppenbara lågvattenmärke i kommunal trafikföring, men möts av skakande huvuden och lätta fniss, inte det uppror han hade önskat.
Han nöjde sig inte med det, dock.
När dörrarna går upp fjädrar han mycket riktigt ut på perrongen som skjuten ur en kanon, men istället för att hasta till sitt viktiga göromål går han med om än mer bestämda steg raka vägen fram till operatören som i vanlig ordning precis tar klivet ut från sin hytt för att säkerställa resenärernas säkerhet inför de stängande dörrarna.
En intet ont anande Connex-anställd får sedan ta emot en kort intensiv utskällning som får Persbrandts duster med skvallerpressen likna ett kvartsamtal i fyran om hur hemskt det är att “statlig personal ska åtminstone kunna köra ordentligt..” och att han minsann “själv kört spårvagn i Göteborg och där skulle något sådant aldrig tillåtas..”
Vi medresenärer stod rätt paffa på perrongen, inte riktigt medvetna om det vi nyss sett verkligen hänt, när operatören av sydlig härkomst med ett brett leende lägger handen på den nu urladdade resenärens axel med orden
“Inga problem mannen, ha nu en underbar dag. Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.”
Beep – tjoff – swooosch.

Kvar på perrongen stod sedan bara definitionen av en paff man.
Och några rätt roade medresenärer med honom.

Det höll åtminstone mig gående till lunch.