Om att göra folk glada.

Fasen, kan inte sova. Igen. För mycket tankar.
Vill skriva om något som gör mig glad.

Jag fick ett vykort idag.

Blev lycklig som ett barn.

Jag satte som nyårslöfte 2008, att varje månad skicka ett vykort till någon jag bryr mig om (och kan adressen till) och det har jag hållit. Med moms t.o.m.

Det är tyvärr en döende konstform, det hävdar jag, även från godtycklig svenskt medelålders par som spenderar sina surt förtjänade semesterposter i lönesystemet under novembers mörkaste dagar på en solig, trähäst-försäljar-fylld strand på Kanarieöarna.
De skickar hem ett sms. Tanken är god, men det är ändå svårt att slå känslan när ett hederligt, färggrannt, överexponerat, till motivet tveksamt kort, gärna stilmässigt daterat till tiden Torbjörn Fälldin var stor här hemma, dimper ner genom det brevinkast som vanligtvis endast får se reklamblad för större tv-apparater och billigare frysta räkor passera.

Det finns dock de som går ett steg längre.

Jag var på konstutställning på Waldemars udde i helgen (något stolt över mig själv över bedriften, efter en sådan superkul, och sen, lördag med en ny crew i kombination med goda tapas. Bra jobbat, folkens!).
Där på Djurgården såg vi hursomhelst Lars Lerins verk, en Karlstad-pöjk ursprungligen, som spenderade många år uppe i Lofoten, avbildandes det karaktäriskstiak ljuset (eller bristen på det) med lokalbefolkningen i sina vardagliga sysslor i fiskerinäringen.
Han brukade allt som oftast måla en akvarell, i vykort-storlek, och skicka hem till sina föräldrar från alla sina resor runt om i världen.

Ingen big deal, egentligen, inga livsavgörande noveller, än mindre storsäljande konstverk, jag får iväg var än ifrån jag sänder mina spontana hälsningar, men ändå; om mottagarna blir en bråkdel så glad som jag blev idag så kommer jag fortsätta.

Så dagens tips:
gör någon glad – skicka ett vykort.
Kostar typ som ett sms.

Nu blev jag trött. Och glad.
Tack, kära avsändare, var du än är.
Godnatt.