På besök i Parköping.

Det är en sådan där långhelg som liksom blir “början av sommaren” för så många.

Det är den helgen man lägger i båten, det är de ljumma kvällarna grillen får känna på årets första entrecôte, det är den soliga eftermiddagen då man röjer i garderoben och förpassar vinterkläderna till en mörk tillvaro i källarförrådet för det närmsta halvåret.
Det är sådana dagar man åker ut till stormarknadskomplexen strax utanför stan, och tömmer korten från Q1-bonusar och skatteåterbäring för att göra sina idylliska liv lite mer finputsade inför kommande sommar.
Jag säger “man” men menar som oftast “alla lyckliga och kvittrande par”, där den bättre hälften som regel går och bär på tillökning.
Underbart.

Det diskuteras materialval till den nya bänkskivan, det debatteras om borstad vs. högblank aluminium till blandaren, det tvistas om huruvida bänken i akacia matchar trätrallen på balkongen bäst eller om den i betsad ek, tillika 800 kr dyrare, skulle göra det där “lilla extra” när svärföräldrarna kommer förbi ikväll för att slås av hur perfekt deras svärson och hans käresta har det i sitt nyinförskaffade radhus i Bromma. Samma svärson kunde inte bry sig mindre i ämnet (det gäller att veta vilka strider man ska ta, så mycket har jag lärt mig under åren), och med orden “du får bestämma, älskling” pillar han vidare på Bosch nya skruvdragare.
Batteridriven.
Med lampa.
En så’n måste han ha.
Av och till så bryts det vanliga sorlet och muzaken av ett gällt, skärande skrik från någon som precis fått höra för tionde gången att han inte kan få den där actionfiguren han bara måååste ha, men av erfarenhet vet hur han ska göra för att pappa ska ge med sig bland allt folk, längst fram i kön till kassan. Genialt.

Vad gjorde jag då där? Själv.
Jag som redan har en skruvdragare? Den med slagborrfunktion tom.

Låt oss kalla det en slentrianmässig shoppingtrip (efter just utemöbler, ja, faktiskt, samt “om man hittar något snyggt..”) lika mycket som en studie i svensk parkultur. Jag har varit där själv, och kommer kanske dit igen så småningom, men tills dess så är jag nöjd med att få vara endast två i diskussionerna om nyinvesteringar i sin innerstadstillvaro: jag och mitt kreditkort.