“Malta? Var god dröj..”

Jag har skrivit här förr hur jag oftare än sällan kan haka mig upp på den informationstress vår vardag är så befläckad av. Det faktum att vi hela tiden överöses med information, vare sig vi vill det eller inte, och hur vi på samma sätt blir stressade när vi anar att vi kan ha missat information i någon av dessa otaliga kanaler; web, sms, msn, rss, twitter, telefonsamtal (faktiskt, vi 70-talister använder fortf de där..) etc..
WWF gjorde i mina ögon en hedersvärd insats i denna debatt (egentligen som en bonuseffekt, men ändå) genom kampanjen “Earth Hour” vilket jag beundrar dem för.
Mer sån’t.

Döm ändå om min fascination när jag då vaknade upp igår till en lika strålande solig som dagen innan (och dagen innan det, och dagen innan det, och dagen…), tar en lång frukost på balkongen och hör sedan plötsligt hur AC-aggregaten på byggnaden tvärsöver lägger av. Alla 10. Samtidigt.
När den strömmande musiken så tystnar från maskinen inne i lägenheten någon halv minut senare tar jag mig energi att kliva upp, ta mig in för att inse att Malta än en gång fått visa prov på sin relativt skakiga infrastruktur.
Strömavbrott.
Sagt och gjort, jag packar mina prylar för att gå ner till stranden, den finns iaf fortfarande där. Lite för varmt egentligen, men gött med lite salt dopp.
Jag tar en sväng genom mataffären, för att se det ändå avslappnade och förvånansvärt ordnade kaoset när alla kassor har lagt ner, varvid alla betalningar måste skyfflas via en central kontrolldisk, där security manager frenetiskt försöker få igång övervakningskamerorna genom att flippa dem av och på så många gånger som möjligt. Det kan funka. Antagligen inte. Precis som varje gång förr.
Svänger förbi McDonalds, där hela personalen tagit tillfället i akt och satt sig med varsin kaffe ute i solen, där inne är becksvart. Jag hinner förbipasserande se en stackars tysk kliva in i lokalen bara för att mötas av personalens blickar som utan ett yttrat ord säger “What are you? Stupid? Do you think we talk the burgers to a fry?”, varefter han lyckligt ovetande om strömavbrottet (nämnd centraleuropé har legat ute på playan och rostat sedan frukostbuffén stängde) vänder på flip-flop klacken och kallt konstaterar att de helt enkelt bara inte ville jobba just då. Vidare till nästa ställe. För att mötas av samma oförstående blickar.
Snacket går mellan the locals, och från en fiskare nere vid vattnet (kanske inte den jag hade väntat mig ha full koll på landets aktuella infrastruktur läge) får jag lära att en turbin på kraftverket brunnit, och de förväntas inte kunna fixa det under dagen. Uppgifter jag idag, en aning förvånad, kan bestyrka.
Den nämnda “havoc” ser jag dock inte mycket av.
Folk accepterar det.
Mella.
Expediter går ner och sätter sig vid vattnet (förvisso ovetande om att de lika gärna kan gå hem, men glada i stunden).
Jag tar en sväng in på Zara, och det känns som jag rånar stället, när man traskar runt i halvmörker och glider mellan klädhängarna och personal som famlandes försöker prismärka (för årstiden för mig oförståeligt varma) cardigans.
Att sedan landets alla betting-bolag med utbrunna UPSer inte hanterar läget lika lugnt är något jag av erfarenhet är medveten om, men det går så bra för de där firmorna ändå. En dag mer eller mindre skadar dem inte.
Att sedan avnjuta en hel kväll i suset av en gasspis för matlagning och ljuset från ett hav av blockljus är minsann något man kan behöva då och då.
Att pausa lite.
Att umgås.
Att prata.

Mer sån’t. Mer “Malta Days”.