Länge leve monarkin.

Säga vad man vill om denna omdiskuterade institution, men nog fasen är det bra PR-värde i det.
Jag bevittnade min sjuttifjärde (nej, men ok, kanske åttonde, inkl den jag medverkade i själv) högvaktavlösning vid kungliga slottet här i huvudstaden igår, i sällskap av ett synnerligen intresserat, och i ämnet mycket erfaret, födelsedagsbarn (människan har dirigerat hela kalaset en gång i tiden), och kan bara än en gång bekräfta: det är en rätt häftig tradition, det där med hela hoolabaloot kring kungafamiljens övernattningslya i storstan varje dag kring lunch (nu på sommaren, endast på helgerna resten av året).
Jag förstår folk som blir imponerade.
Jag förstår folk som argumenterar för bevarandet av monarkin som en symbol för svenska anor och traditioner.
Jag förstår nästan folk som står där i den gassande solen två timmar innan spektaklet sätter igång, bara för att få bra platser varifrån de stolt kan fotografera sin son som är någon av de sjuttiofjorton uniformerade tomtar där ute på borggården, alla med tokputsad 1600-tals-hjälm och en rostig musköt i handen som inte har kunnat stoppa en urinerande nattgäst på slottets fasad sedan man intog Poltava.
Jag förstår även folk som har sina starka åsikter om apanaget och dess disposition till en i praktiken i samhället hierarkiskt betydelselös enstaka person och hans familj med deras slott här och var i landet.

Hursomhelst, att var gång se alla turister som står på yttre borggården och bevittnar detta skådespel av disciplin, högtravande och framförallt (åtminstone för far och son Hymér) väl genomförd musikakt av musikkåren är för mig alltid lika fascinerande.

Och när vi sitter där på inre borggården och tar en kaffe innan spektaklet brakar loss (f.ö. något senior hade svårt att smälta; ett turistprisigt[=38kr för en kaffe], stökigt espressohak inne på en av de mest heliga marker för en rojalist. “hrmph, det här hade minsann aldrig fått hända på min tid..”) så är det så klart man funderar, åtminstone jag: I vilket rum sover kungen?
I vilket fönster står CG i morgonrock och guldtofflor, och tittar ut i gryningen över ett morgontrött Sverige och för sig själv, likt pappan i Lejonkungen, mumlar orden “så allt detta är mitt land..” för att sedan efter några eftertänksamma tysta sekunder med ett förnöjt fnissande skakandes på huvudet återgå till morgonsudokut i tesalongen där Sylvia sitter och skriver shoppinglista till Daglivs inför kvällens middag?

Jag tycker om kungen och hans lyckliga döttrar.
Jag ryser dock inför tanken att en gymägare en dag ska fylla de där tofflorna.

Men så länge kan monarkin få hållas.