Ett livstecken.

Länge sedan sist.
Mycket har hänt sen vi pratade ordentligt senast. Bra och dåliga saker.
Jag har klippt mig.
Jag har börjat jobba med något jag tycker om och tror på (mer om det senare).
Jag har blivit ensam.
Det sistnämnda är aldrig något man vänjer sig vid, men ibland händer det i relationer, av olika anledningar. Det finns ingen bok skriven om hur det ska kännas, finns ingen checklista på hur man ska agera.
Som en god vän skulle uttryckt sig om det hela: Uff.

Just när man blir ensam, så visar det sig dock oftast hur faktiskt icke ensam man är. Vänner och familj finns där för en, och man lär sig nya saker om dem, på samma sätt man lär sig nya saker om sig själv. Det vore väl konstigt annars – de där sömnlösa nätterna av analys och tankar de senaste veckorna måste ju gjort någon “nytta” iaf, vill jag tro..

Vi tar hursomhelst med oss värderingar från det hela, och får självklart leva med de beslut vi fattar. Beslut som påverkar folk man bryr sig om. Men beslut som känns rätt. Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte vet exakt vad som kommer hända, och det enda vi kan agera efter här och nu är (förutom klara fakta) vår magkänsla.
Så ja, ibland måste vi chansa lite. Och ibland känns det bara inte helt rätt att ta den där chansen.

Då blir det en kall höst. Igen.

Nåväl. Livet går vidare, och vi lär så länge vi lever, säger de.
Det tror jag på.
Synd bara att det ska göra så förbannat ont ibland.

Nej, nog svamlat. Dags att sova efter en härlig helgs promenader i solen, och ladda för en spännande veckas jobb.