Buzios.

Hit kan jag tänka mig att fly.
När omständigheterna kräver en liten flykt från verkligheten, då telefoner och datakopplingar är av ringa värde, då har nog Buzios kvalat in på listan med ställen dit jag skulle kunna tänka mig att dra mig tillbaka för en stund.
Lagom nära verkligheten, men ändå så rasande fjärran.
De sjutton långa, hästskoformade stränderna, lika befriade från påträngande försäljare som välsignade med en nybörjarsurfares idela vågor, var ett sant välkommet inslag till den här pojken efter en lång, och lite tight, flygresa via Paris med direkt påföljande biltur (förvisso med privatchaufför, men ändå) rakt österut från Rio.
Caroline mötte upp mig och Marcus helt enl plan (“Efter tullen, håll utkik efter en blond Skandinaviska med tillhörande tomte..”), och vi har sedan dess skjutsats runt av 69-åriga Marco, som besitter ett trafiksinne värdigt en Maltesisk busschaufför på blodsockertopp – oförståeligt, uttrycksfullt och godtyckligt.

Anders då? Vår resevän som skulle möta upp i Paris från Sveriges baksida? Jo, han valde att istället genomlida ett dygns dust med flygledningen på såväl Landvetter som Charles de Gaulle, men kunde tack vare vår handlingskraftiga värdinna med jonglering av chaufförer, skottsäkra bilar och resebyråer, ansluta sen fredagkväll till en något berusad skara resekollegor som snabbt gjort sig hemmastadd på Praia de Ossos i några solstolar med flertalet mest välsmakande caipirinha (location, location, location…) denna värld har att uppbringa.

Sedan dess har det varit mycket strand, mycket hängmatta, anslag till såväl wakeboard som kitesurfning (lata företagare och dåliga vindar har tyvärr stått i vägen för genomförande av något av det än så länge..), firande av OS-guld med omgivningens undrande blickar (vinter-OS-sändningarna står inte direkt i fokus bland the locals här nere..) och en och annan Skol-öl med sanden mellan tårna.

Flertalet av nämnda lokala Cacacha-rom-blandning har såväl även utvärderats de senaste kvällarna. Såväl under våra ganska heltäckande barrundor i Armação med partygatans lättklädda puls runt hörnet, som i vattenbrynet på rangliga Brahmaplaststolar med en lättsmält bossanova i bakgrunden från den gamla mannen i skuggan av palmträdet som antagligen suttit där med sin slitna gitarr sedan Brigitte Bardot gjorde den här lilla fiskebyn känd för omvärlden på sextiotalet.

Hon flydde omvärlden för lite lugn och ro.
Hon flydde till Buzios.
Jag förstår varför.