Om att vara på par.

Nej, golfsäsongen har inte börjat. (..och även om den hade gjort det hade jag inte kunnat bry mig mindre. Min golfkarriär lade jag på hyllan.. eller nej.. på havets botten, när jag flyttade från Malta.)

Jag pratar om att vara på par i livet.
Känna att man har koll.
Att man liksom är mer än “precis över ytan”.
Inte nödvändigtvis mer. Verkligen inte mindre.

Jag hade tränings- och lunch-pass med en god vän idag, om alltid lika givande, och mellan de sedvanliga affärsidéerna och olika sätt att rädda världen på, så kom vi inte helt ovanligt även in på hur man räddar sig själv. Och hur vi mår just nu.

Jag känner att jag har koll.
Så där att man kan lyfta blicken och tänka nytt. Man behöver inte nödvändigtvis vara helt bekymmersfri (den kategorin faller jag inte under, och det tror jag aldrig man kan vara – bara olika grader av ignorant), men att ha identifierat ett problem eller en tankegång är ett steg närmare mot att ha löst det.

Jag vet inte om det beror på vårsolen, eller om det är frukten av de senaste veckornas resor och självinsikt, men gott känns det.