Ett land med koll.

“Flight Libya 365, this is Luqa airport flight control, regarding your request to land. Basically, what we can do is…”
Så tänker jag mig det kan börja från det maltesiska flygledartornet när de nu på sistone, av desto tråkigare anledning, hamnat i rampljuset för världen som knytpunkt för insatser till och från ett trasigt Libyen.
Den känsla av isolering man ibland kunde ha på den där ön är inte helt obefogad, då man många gånger kände sig avskärmad från resten av världen. Nyheter blev man varse om när vänner hemma i Sverige uppdaterade sin Facebook status.
När såväl desserterande stridspiloter från Libyen som extra insatte Hercules från svenska försvaret nu står i kö ovanför lilla Luqa International (HA!) airport måste personalen där klia sig i huvudet och undra. Undra vad som hänt, varför alla vill dit helt plötsligt? Har någonting hänt? Kan man tycka.
Men kalla mig skeptiker och cyniker; jag tror inte det.
De är glada för uppmärksamheten, oavsett vad som skapat den, och jobbar antagligen för högtryck för att trycka upp nya anskrämliga, felstavade t-shirts, köpa in fler bättre begagnade solstolar från någon grekisk ö, fräscha till sina nersuttna merca-taxis med en doftgran till (den senaste tuggade en full igaming-svensk på väg hem till Paceville i sig i tron om att han skulle få hångla på Nordic Bar), för nu kommer ju massor med fler turister till ön! Big business!
Jag ser framför mig en smärre krock, när lättade flyktingar från ett trasigt Libyen som äntligen lyckas ta mark efter veckor i h-lvetet, staplar ut från FNs C-130 utanför terminalbyggnaden, och möts strax innanför glasväggarna av en glestandad, vattenkammad prånglar-maltes med orden:

“Mista, mista! Harbour cruise?”