En Utlandsmaltes Bekännelser

Åter i Stockholm så snurrar tankarna igen.
Som vanligt. Och det beror inte bara på den sedvanliga sömnbristen från dessa återkommande Medelhavs utflykter. Tänk att man utsätter sig för den här mentala dragkampen gång på gång?
Vad är “hemma”?
Där man för tillfället har sina flyttlådor, eller där man för tillfället har stora delar av sitt hjärta? Förhoppningsvis så vill man ju att dessa två ska sammanfalla, men så länge det inte är fallet, kan jag få kalla båda “hem”, snälla?

Det har varit en sannerligen omtumlande vecka, med nya vänner, svensk midsommar, många återblickar och framförallt en inventering, såväl känslomässig som fysisk, över vad man har där nere. Under denna utredning har jag insett något stort.

Jag har bagatelliserat livet på Malta.

Från att ha varit en del livet där nere, ett liv som har känts så mycket enklare på många sätt än det liv man parallellt försökte hålla ihop här i Sverige, så ser jag på många sätt fortfarande en halvvilse utlandsmaltes i storstaden i spegeln.
Det bekväma, och tyvärr ofta egocentriska sättet att ursäkta sina och andras handlingar med

“det blev inte som jag tänkt/sagt, mella..”,

och anta att andra tar det lika lätt, är något jag insett är en inställning lätt att skämta om och driva med, men när det har inverkan på folk man bryr sig om som faktiskt har Malta som sin vardag så är det banne mig dags att tänka till en extra gång.
Livet på Malta må varit för en annans del, och är fortfarande, avkopplat och mjukt i kanterna på många sätt, men bara för det har ingen rätt att ta det för något självklart och mindre än vad det är. Jag kommer fortsätta le åt mycket, för det finns mycket att le åt, men med en större respekt.

Jag har som sagt mycket saker kvar där nere, inte bara golfbagar och köksknivar, men även en stor del av mitt hjärta. Jag plockar med mig mer och mer saker därifrån för var gång jag är där, ständigt begränsad av flygbolagens regelverk, men för känslorna finns inga restriktioner. De växer på plats, och är något jag vill ha kvar. Jag vill kunna känna känslan att komma “hem” till detta land som har haft, och fortfarande har, ett sådant starkt intryck på mig.

Varför, kan man fråga sig? Är det ett sätt att fly mitt andra hem, som så sakteliga börjar ta form, men inte än håller den trygga känsla som Malta ger mig? Är det det aldrig sinande behovet av att träffa goda vänner att prata med som var en del det senaste “livet”? Eller är det för att sätta lite krydda på vardagen, då man alltid vet att denna kaninö har en och annan överraskning till en. Varenda gång.

Skulle tro att alla stämmer, men en sak är säker: jag ser på Malta med nya, mognare ögon nu. Det är inte längre bara ett galen tid av ens liv som jag fortfarande kommer vilja drömma mig tillbaka till; det är ett land som inhyser andra människors liv.
Liv som jag fortsatt vill vara en del av.

Dags att sova.
Imorgon fortsätter livet.
Både här och på Malta.