Likaså den här midsommaren.

Vi tar oss även varje år an utmaningen (det här blev tionde midsommaren i rad vi gjort gemensam sak i firandet) att försöka återkalla dessa årliga sammankomster för det senaste seklet, och varje gång slutar det i någon slags oenighet med ett förnöjt, men dimmigt “jahaja, var jag där? hade jag roligt?” (Sällskapsresan referenserna duggar som sagt oftast väldigt tätt mellan oss..).

Något vi alltid är överens om dock, är att vi gör varje midsommar oförglömlig, och likaså var fallet i år.

[See image gallery at wordsofanomad.com] Goda vänner, en skärgårdsö, sanslöst bra väder och den obligatoriska sommarklänningen och kransen på de vackra damerna (även den traditionsengliga Bäsken, men den ser vi vid det här laget mer som en återkommande inredningsdetalj i firandet. En tveksamt drickbar sådan om man tar den utanför dena kontext). Att lite då och då under midsommarmiddagen kila ner till bryggan för att fiska upp några fler väl kylda Pripps Blå och små skärgårdssnapsar gjorde givetvis sitt till den helylle-svenska-atmosfären. Gemensam marsch till midsommarängen med resten av öns invånare och musikanter i fronten för att resa mdisommarstången och dansa gjorde givetvis sitt till, det med.

En midsommarhelg helt klart mer “Anna-Vera och Stråholmarn” än “Kajan och Krisse”, om ni är med på referenserna.

När vi sedan efter tre dagar i sommarparadiset kom iland hann vi köra ca två km på fastlandet innan de första regndropparna slog mot vindrutan.

Vi kunde bara skratta.

Visst – jag är medveten om det – en helg som denna, med alla förutästningar runtomkring: miljön, vännerna, lite alkohol – allt förstärker givetvis intrycket från den några gånger om, men oavsett så kvarstår faktum: Det här kommer leva kvar länge.

Tack, familjen Beijersten för en oförglömlig genomsvensk helg i skärgården – ni bjöd sannerligen på vad Ole Bramserud så övertygande sålde in nämnda högtid med till sin vän Stig-Helmer när det begav sig:

“Men häng med ut i skärgården, Stig-Helmer! Midsommar – brudar – rajtantajtan!…”

På återseende snart, hoppas jag!

PS. Fler ord om en härlig helg. Från en härlig värdinna.
[See image gallery at wordsofanomad.com]

Med bästa av vänner fick jag för första gången se Rom, för årstiden i strålande vårskrud, med behagliga 25-30 grader i luften och ypperliga 12-14 i vinet. En egen lägenhet och terass i söderandans Trastevere gjorde min önskan att komma tillbaka så mycket större, med alla mysiga gränder och opretentiösa barer och restauranger.

Mycket intryck, och som den pragmatiske ingenjör jag är tar vi det område för område:

Språket

Ett språk så vackert, uttrycksfullt, men ack så omständigt..? Jag avundas inte knackarna som mejslat husfasader och allehanda visdomsord på stadens stenväggar: en halv novell för att informera om platsen för polishus (“Dipartimento di Giustizia Locali“)? Samma faktum gör att du lätt kan sitta och fascineras på ett café åt en upphetsad skara äldre män som ropar åt varandra och hytter med nävarna med allehanda gester, och ser ut som om de snart ska ryka ihop i handgemäng – men egentligen diskuterar de bara vad de hade på mackan till frukost.
Dess nära besläktande med latinet sätter dock en extra krydda på det. Här är dagens latin-lektion:

arena – latin för sand, från underlaget på Colosseum, som i modern tid står modell för så många arenor runt om i världen.

Folket

Jag vet inte riktigt om det är generellt, men jag får intrycket av att sydeuropéer generellt är mindre förtjusta i att göra ett effektivt servicejobb, eller så är det helt ok att när man inser att det en kund precis beställt på en restaurang faktiskt är slut i köket, så slänger man ihop något helt annat, och räknar med att kunden ska (bokstavligen talat) svälja och acceptera. I just det här fallet tog det faktiskt bara några minuter, sedan byttes servitören ut, och ägaren kom ut var tredje minut för att se att allt var ok, och att vi hade vin i glasen. Summa summarum ok då, och folket på stan är härligt avslappnade.

1. Svenska medier har bra koll
2. Svenska medier har en tendens att blåsa upp saker och ting..

Det var iaf runt den sjön vi tog löprundan igår, och några 80 ton fisk kunde vi varken se eller lukta. Dock kan det sätta lite käppar i hjulet får våra planer med Rio Wake Center i veckan, men det återstår att se..
Nåväl, efter det ett styrkepass i gymmet där C bor (det är något speciellt med att lyfta rostiga blyvikter, jämfört mot SATS plastiga, välputsade sandbehållare..), med efterföljande ångbastu.
För att toppa det hela följde jag sedan med C på boxningpass på kvällen på ett galet gym-komplex några kvarter bort, de två andra musketörerna tog uppdraget att inventera TV-utbudet och utvärdera de lokala ölsorterna, någon måste göra det också…
Brasilianarna gillar att hålla sig i trim, det står klart, och ha flådiga lokaler att göra det i också. För att inte glömma mängden folk att ta hand om stället också. Hann knappt stiga upp från mattan innan en tjomme var där och putsade, städade undan och plockade fram saker för kunderna till nästa pass också.

Det är vad jag kallar service.

Så med det sagt somnade den här pojken väl igårkväll, men kan lik förbannat inte semestersova så här på morgonen. Idag är det fortf lite molnigt, ska nog ta en vända mot Ipanema idag iaf.
Tar och sätter igång lite kaffe, så ska vi se om grabbarna börjar röra på sig snart.
Träningsvärken från öl kan vara rent förlamande..

Anders då? Vår resevän som skulle möta upp i Paris från Sveriges baksida? Jo, han valde att istället genomlida ett dygns dust med flygledningen på såväl Landvetter som Charles de Gaulle, men kunde tack vare vår handlingskraftiga värdinna med jonglering av chaufförer, skottsäkra bilar och resebyråer, ansluta sen fredagkväll till en något berusad skara resekollegor som snabbt gjort sig hemmastadd på Praia de Ossos i några solstolar med flertalet mest välsmakande caipirinha (location, location, location…) denna värld har att uppbringa.

Sedan dess har det varit mycket strand, mycket hängmatta, anslag till såväl wakeboard som kitesurfning (lata företagare och dåliga vindar har tyvärr stått i vägen för genomförande av något av det än så länge..), firande av OS-guld med omgivningens undrande blickar (vinter-OS-sändningarna står inte direkt i fokus bland the locals här nere..) och en och annan Skol-öl med sanden mellan tårna.

Flertalet av nämnda lokala Cacacha-rom-blandning har såväl även utvärderats de senaste kvällarna. Såväl under våra ganska heltäckande barrundor i Armação med partygatans lättklädda puls runt hörnet, som i vattenbrynet på rangliga Brahmaplaststolar med en lättsmält bossanova i bakgrunden från den gamla mannen i skuggan av palmträdet som antagligen suttit där med sin slitna gitarr sedan Brigitte Bardot gjorde den här lilla fiskebyn känd för omvärlden på sextiotalet.

Hon flydde omvärlden för lite lugn och ro.
Hon flydde till Buzios.
Jag förstår varför.

And C: see you soon!