“Zurdegen kan kenna zig lit vilzen..”
Manfred Enoksson.
Min nya hjälte.
Gick kurs i helgen. For först västerut mot gamla hemtrakter efter kontoret i fredags och anlände till ett välbekant Norrköping där min gode vän David (respekt för initiativet David, du vet hur man är en riktig vän!) + en östgöte-frände bjöd till vin och livsåskådningar natten lång. Efter en promenadrik solig lördagsförmiddag i Norrköping var det, inte utan en känsla av nostalgi och vemod, jag, David och studieliken tillika sakproffset i trion, Fredrik, satte oss i bilen och begav oss mot Saltå kvarn, där vi de kommande 24h skulle förkovra oss i den ädla konsten utav “Surdegsbakning – Fortsättningskurs”.
Jag kan känna en sådan respekt, och ett visst mått avundsjuka mot folk som kan brinna så för sin sak som Manfred Enoksson, bagerimästare på Saltå kvarn, gjorde.
Att omtala en bytta med surt rågmjöl och vatten som om det vore sprunget ur Den Allsmäktige själv är något jag tror man kommer undan enklare med om man även kan hävda någon slags exotisk bakgrund, då som bagerilärling från “de vidutzträckta alplandzkapenz hemland”.
Någon Messerschmitt i gruppen var på väg att skoja till det och gissa på Sälen, men höll inne med det, då Manfred började fingra på de sylvassa bröddekorknivarna.
Det var intressanta stunder med Manfred, vi sög in oss kunskap om allt från knådteknik till veckningsteknik, från temperaturer till jästkulturer och från spisformar till visdomar. Citat sidorna fylldes snabbt med höjdare såsom
“det er bezt att vi anvender maschinen, annarz blir det hel vanzinne her..”
eller
“kom ihåg, mine venner, det er ni som moste visa att ni bestemmer ner ni ska baka, inte zurdegen..”
Att folk vallfärdar till Järna för att träffa denna man förstår jag ändå.
Målgruppen på plats var ändå rätt blandad. Jag och mina två östgötska vänner, glada hobbybagare alla tre, någon café innehavare från Öland, någon nybliven herrgårdsinnehavare från Östgöta trakten som “tyckte det skulle vara kul att pröva på att driva ett bageri” (hon var väldigt morgontrött vid 8 på söndag, svårt att tro att hon kan bli en fullfjädrad bageriföreståndarinna..), en terapisökande IT-konsult från Stor-Stockholm som var där på klar uppmuntran av sin bättre hälft, men som antagligen har sin egna bak-blogg någonstans där ute, och ett par damer som gjort slag i saken och ville ta till sig något nytt efter att ha bakat samma tillsatsfyllda tekakor till gubben de senaste 25 åren.
Tillsammans upplevde vi världen av ekologisk bakkonst som vi aldrig sett den förut, och som bara Manfred kunde visa oss.
Med mjöl i håret, på tok för många nybakta kanelbullar och tre pappkassar fyllda med nybakt bröd, jästkulturer och recept, och kliande bakfingrar fick jag framåt söndag eftermiddag skjuts till Södertälje station av nämnda IT-konsult, där jag spenderade en timme i vänthallen på tåget mot city. En timme av mångfalden granskande blickar, och upphöjda sniffande näsor, från förbipasserande som antagligen undrade hur de kunde missat dagen då man tydligen flyttat in ett bageri i SJs lokaler, och inte berättat för dem?
Utmaningen väl åter på Kungsholmen var självklart hur alla dessa sagolika konstverk, både utseende- och smakmässigt, skulle hitta plats i en innerstad-lyas frysskåp. Efter lite brottning skulle jag nu nog vilja utnämna min systers lgh till ett av de ställen jag helst av allt skulle bli tvungen att låsa in mig i under ett ev radioaktivt nedfall över staden, med en burk god apelsinmarmelad och en tekokare.
Måste ju nu ha någonstans att ställa min hushållsassistent som står där hem-hemma och dammar.
Längtan efter egen lya växer sig bara starkare.
Tack Manfred.
