Nu får det vara dags.

Nej, nu får något hända. Behöver ett tecken. Eller två.

Saker och ting brukar ha en tendens att lösa sig och falla i ens knä när man minst anar det, men jag kanske helt kallt räknar med det för mycket just nu?
Ska ut och se på lite lägenheter ikväll igen, man får ta till veckovisningarna när man är ute o flänger vareviga helg!
Egentligen totalt fjärde gången jag tittar efter lyor “på allvar”, har bjudit på en än så länge, men väntar fortf på den där kärleken när man går in genom dörren. Det ska säga “kaschmang!” så ska man vara såld.
Eller åtminstone en “kabing!”, för nu börjar jag känna att det är dags. Dags att ha sitt eget.

Konkurrensen är dock hård där ute.
Timingen kunde kanske varit bättre, då man nu går och “tävlar” med alla de där nykära paren som har beslutat att sälja sina båda ettor i innerstan och lägga slantarna på en gemensam 2a just där jag vill bo. Vad är grejen med det!?
De går där o kvittrar om var de ska ha “hans” och “hennes” krokarna.

Phö.

De med sina dubbla ekonomier. De får väl tänka på en annan som får betalt i råolja och fjordlax.