Pontus har hittat hem.

Såja.
Galet.

Sällan, eller faktiskt aldrig, har jag haft en sådan enorm “pengar-per-knapp-tryck” ratio som när man svarade på ett SMS bud motsvarande Nigerias årliga skolboksbudget, och 30 halv stissiga minuter senare så, katching, var man skuldsatt upp till öronen.
Att processen sedan även ägde rum på distans, sittandes på konferens i Oslo, och att alla dessa dineros spenderades på 31 personligen osedda kvadratmeter, och beslutet mest avgjordes av en bra “gut feeling” (faktiskt både på engelska och tyska) gör det hela än mer tokigt, men faktum kvarstår:

Pontus är bo-ägare.
För första gången.
På riktigt.

Gött är bara förnamnet. “Kärleken” jag pratat om innan jag velat känna för ett ställe gestaltades i det här fallet mer symboliskt av en uppsjö av omständigheter, “tecken” och tankar, allt för det bästa. Hade heller inte blivit något av det hela utan stöd och inspiration av spektakulära människor i min närhet, som känner mig så pass bra och vill mitt bästa, men som även kan läsa av vad jag själv, besluts-ångesten personifierad, egentligen tycker, och kunna underblåsa dessa känslor med hejarop och stöd när det behövs som bäst. I alla situationer.
Den här gången råkade det gälla en etta på Kungsholmen. Syster, Anna och Anders: jag gillar er.

“Nog snakket, var ligger det!?”, må ni undra?

I väntan på att jag själv sett stället så bjuder jag på en sjättedel av bl.a. de fotografia som övertygade mig.

Håll till godo.

Sov gott. Det ska jag.