“Hmm, kanske skulle skippat den där sista klicken bea..”
.. såg ut att vara tankarna som susade genom huvudet på både en och fem från landstället nyss hemkomna innerstads-stockholmare som i skuggan av samvetet från en lång tids lättja nu hade pallrat sig ner till gymet.
Så här första dagen efter semestern.
Jag har sett mönstret förr, och kunde med fascination se det hela spelas upp likt en dålig repris av någon tv-shop reklam för Abdominizern.
I en miljö där folk anstränger sig för att låtsas fokusera på att få till den där perfekta biceps-curlen, medan man egentligen helst vill spana ner åt höger på tjejen i roddmaskinen (tyckte faktiskt jag kände igen henne från förra helgen), så var det denna dag en ovanlig självinriktad fokus under gatunivå på Fridhemsplan.
De sedvanliga ladugårdsdörrarna i på tok för tighta V-linnen, spräckliga avsmalnande träningsbyxor och total avsaknad av något som kan kallas hals fick idag dela utrymmet framför de självförtroende-höjande speglarna med gemene man från personalavdelningen på Riksgäldskontoret som stod där och skådade sig själv från alla möjliga vinklar för en damage assessment efter sommaren.
Inte helt ovanlig var posen i profil, sträckt rygg, och likt Iceman (2:04) indragen mage för att försöka övertyga sig själv om att “men det var ju inte så farligt ändå, jag är tydligen fortfarande ung och kan ta några grillkvällar med några öl.. och glass.. och öl..”
När en anmärkningsvärd fysisk ansträngning under 4 veckor varit att fotledes ta sig de tiotalet meter från baden-baden oasen på terassen in till kylen för att hämta en till öl/den kalla sötade lemonaden, så sätter lättjan självklart sina spår på våra kontorsmärglade kroppar.
Ok, sedan ska man inte dra alla över en kam, då många under det de kallar “semestern” eller “sommarvilan” utsätter sina kroppar för riktiga prövningar av under resterande året sällan skådat slag med en inte helt ovanlig övertrohet på sin egen förmåga.
Det må gälla ny garageuppfart:
“hur jobbigt kan det vara att lyfta lite grus och några stenar? det är väl gött att använda kroppen lite?”
eller vedhuggning:
“jo, det känns så äkta och rejält att ordna värme själv till sommarstugan under de här kalla sommarkvällarna. precis som förr i tiden. behövs bara några kubik, det kan väl inte vara så farligt?”
Efter mången somrar på släktgården i Västergötlands skogar är jag sedan länge inte lika naivt övertygad om charmen i att förvandla de där tre nyfällda, knotiga, fuktiga fotbollsplanshöga furorna till behändiga veddon som man annars kan plocka upp en bekväm påse med på lokala snabbköpet för 19 kr.
Hursomhelst, dessa nu vältränade medmänniskor var inte här den här dagen.
De låg antagligen hemma med en träningsvärk värre än Z-TVs Tore efter första träningspasset med herr Hysén, i behov av konvalescens efter semestern med åtskilliga timmar på massagebordet och heta grötomslag. Men de mådde iaf bra efter en dag på jobbet då de fått gå och beklaga sig för kollegorna över det där råa, äkta, rejäla i sommarens ansträngningar.
Inte som någon tönt som går och gnäller över att han eller hon tog i lite för mycket i triceps-maskinen på gymet igår.
Själv skulle jag kanske stannat hemma.
Envis sträckning i foten efter vurpa under förra veckans wakeboard sessioner.
Intalar mig att det är något rejält i det. Kalla mig tönt. Men lycklig tönt.
Skönt att vara tillbaka i stan efter en allt annat än odramatisk sommar i livsnjutarens tecken.
(mer om den senare, kämpar för att varva upp lite lagom den här veckan)
Back in action.
Då kör vi.
