Media people of Sweden, I salute you.

Tv verkar glättigt. Allt skimrar, allt flyter på som rinnande öl, förlåt, vatten.
Folk i produktion är glada, energiska, och människorna i fokus har alltid en till synes sanslöst bra timing i sina dräpande “fejklive” kommentarer och trumvirvel-poänger.
Man sitter där framför dumburken (generellt alltså. jag har ingen själv. något av de bästa valen jag gjort på länge) och funderar: “Är aldrig de här människorna tråkiga? Är de aldrig liksom… vanliga?”

Jag anser mig ändå ha en relativt bra insikt i “mediabranschen” med såväl släkt som nära vänner däri för att vara väl medveten om att showbusiness är just det – show. Jag slutar dock ändå aldrig att förundras över hypen och arbetsinsatsen som ligger i en sådan sak som media-produktioner i allmänhet och tv-produktioner i synnerhet.

Jag var på inspelning av “Vem kan slå Filip och Fredrik” i magasin 7 i Frihamnen i går kväll, då en mycket nära vän deltog, och jag är förvånad.
Förvånad över att bli förundrad över det publika intresset av produktionen.
Förundrat beundrande över arbetsinsatsen av folket “på golvet”.
Alla dessa klädda i svart för övrigt (med undantag av kocken, hon hade vit mössa), men det verkar vara någon slags mediabransch-grej. De snackar om att det är “praktiskt med svart med alla tunga och obekväma lyft”.
Snick-snack, de flesta vill se “cleana” ut, och komplementerar man Peltor-headsetet och noteboarden med en bra make och en Palestina-sjal så vips, då har du dubbel-sexa utan att passera gå till godtycklig mediabyrå el produktionsbolag i stan, det vill jag nästan lova.

Med detta sagt så får jag nu gå över till hyllningarna.

Hur f-n orkar ni!?

Hur orkar ni hålla ert söta leende och fokus (till synes avtagande, det må erkännas, men ändå, det fanns där) i sju timmar och femtielva omtagningar en fredag kväll!?
Hur orkar ni handskas med denna daltande värld av sponsor-meddelanden, bryska studiomän, en halvfull publik (på många sätt) och helylle Göteborgska ordvitsar (Oldsberg, you’ve still got it in you. Seriöst. Respekt.)
Tanken slår mig när jag sitter där efter ett kvarts dygn inspelning av svenskt superfolkligt tävlingsprogram (och jag gör ändå inte det här vareviga vecka); ni måste verkligen älska ert jobb.
Ni måste verkligen älska er bransch.
Ni måste verkligen älska media.
Ni underhåller oss. Därför älskar jag er, vissa mer än andra.

Tack.

PS. Håll utkik i rutan nästa vecka. Ni kan skymta en vilsen IT-konsult i bänkraderna. Och imponerad. DS