“In München steht ein Hofbräuhaus..”

Ah, München. Denna oas av knackwurst och kartoffel salat, denna smältdegel av kulturer och turister, denna intrikata blandning av gotiska charm och efterkrigstysk funktionell design. Jag slås av dofterna från parkerna, ljuden av stadspulsen, färgerna från penséerna….

Äh, vem försöker jag lura.

Här handlar det om öl. Och förvisso lite om knackwurst, men mest om öl.
Från arla morgonstund också.
Man kan inte kalla oss, Fredrik, födelsedagsbarnet Anders och undertecknad, annat än långväga målinriktade när morgonsaluten i form av Tysklands egen Tom Jones med “Ich Komm Zurüch Nach Amarillo” fyller vårt hotellrum med sina käcka toner lördag morgon 07:30. En snabb, men ändamålsenlig, planerad stabil frukost, sedan ut på gatorna.
Hetsen ligger i luften.
I takt med att vi närmar oss Theresenwiesen, det enorma tältområdet för denna årliga återkommande 16 dagar långa batalj, tjocknar lämmeltåget stadigt och det råder ingen tvekan om vad som för folk till staden.
09:03 lyckas vi, som de sista alerta lycksökarna, innan stället bommar igen pga “Maximum kapacität”, slinka in genom personalingången tack vare en lättcharmad bierfräulein till ett av områdets största tält, Löwenbräu.

Nu är det stängt.

Stackarna utanför kan gott törsta i några timmar tills dess att första hetsen i slaget om sejdlarna har lagt sig.
För här ska drickas öl.

Vi och de andra ca 10 000 livsnjutarna innanför dessa väggar kan nu se fram emot ett halvt dygn överväldigande atmosfär, skummande öl och införlivade stereotyper. För allvarligt, det är som att kliva in i en saga. Efter att i armkrok ha stått och skrålat “Prosit, prosit” till textboks-ompa ompa med herr von Trapp själv och hans tre yngre systrar, alla i traditionsenlig dress med sedvanligt galet decourtage, så kan jag inte undgå att se det komiska i att känna sig lika borta och misfit som ett par lederhosen på Riche en lördagkväll.
Nåja, jag talar iaf bra tyska.
Speciellt efter några öl.

Dagen rullar på, vi hivar bägare med aussies, dansar någon slags linedance variant med Fröken Bavaria, diskuterar WW1 landstigningen vid Salerno med tillresta nya zeeländare (ränderna går aldrig ur en löjtnant), reder ut tyskarnas undertryckta behov av legaliserad fighting betting med den brittiska europamästaren i K1 2004 och vi faller obönhörligen för charmen hos Ramona, vår alldeles egna ölgudinna, som tagen ur reklambroschyrerna med sitt trogna leende och famnen alltid full av öl ser till att våra strupar under kvällens gång aldrig går torra.
Efter att vi på något magiskt sätt lyckas återförenas tillbaka på hotellet kring midnatt, efter tre lika osannolika som lyckosamma äventyr genom Münchens gator och torg, så är det tre gossar med ett leende på läpparna som sluter ögonen med en och samma väl inövade slinga klingandes i bakhuvudet:
“In München steht ein hofbräuhaus..”

Med en välförtjänt (och självförvållad) lugn söndag, där vi plockade kulturpoäng, kaffe och öl om vartannat i ett soligt München, och med en avslutande födelsedagsmiddag i stadens mysiga äldre kvarter för vår gode vän, tillika tyskt stabila chaufför, kan vi känna oss nöjda med en helg i Bayern. En helg vi pratat länge om.
En helg vi kommer minnas länge, inte bara mha den utbredda dokumentationsviljan i gruppen (material kommer, var så säker).

Vissa delar dock kan sammanfattas med en av våra brittiska bekantskapers något besvikna självinsikt kring 22:30, med blicken djupt i en halvfull sejdel, en sejdel i den andra delen av dussinet under dagen för herrn.

“But for christ sake, this should be a weekend to remember.. and I won’t..”
Sist jag såg honom låg han och sov i orkesterns kontrabasfodral på scenen.
Han hade antagligen rätt.

Tack, boys för en sjuhelsikes till helg. Ännu en sak att kryssa av i boken.
Nu vill jag hem.