Borta bra, Malta bäst.
Så hem igen. 10 000m upp någonstans över Södra Tyrolen kan man sammanfatta ännu en omvälvande tripp till Monkey Island.
En tripp som innehållit allt man väntat sig
– Goda vänner
– Goda viner
– Goda skratt åt mänsklighetens förfall
– Rond 85 i thrillern Pontus vs. Banken
– Funderingar på då och nu
Det förstnämnda var genomgående; ett litet antal vänner “från förr” finns kvar på ön och kommer för alltid ha en speciell plats hos mig. Likväl fick jag en speciell plats hos en av dessa betydande människor, min fd närmaste kollega, då jag fick mitt eget krypin i hans och hans flickväns fyra vånings chateau. Som taget ur en Jamie Oliver tripp till Toscana, vilket jag gjorde min enkla insats till att understryka med nybakt bröd om mornarna.
De goda vinerna kan man alltid räkna med radas upp i omkretsen kring med mina goda, efterlängtade vänner Magnus och Panida, som figurerat här tidigare och vars bröllop jag besökte i NZ i vintras. Spenderade med bl.a. dem lördag kvällen utforskandes utbudet av små mysiga vinbarer i Valletta, en del av trakterna jag faktiskt aldrig tidigare besökt efter souvenirbutikerna bommat igen vid mörkrets inbrott.
Och här vill jag lägga in ett litet försvarstal: jag vill upplysa oinsatta om att en tredjedel av Maltas nordiska invandrare vet mindre och är fullt övertygade om att Valletta bara är en felskrivning av det på restaurangerna lokala bordsvinet La Vallette och att stället, om man nu känner till det, på nattetid bommas igen och rödklädda vakter i hitte-på-hattar och snirkliga sandaler patrullerar de små trånga gatorna i jakten på landets nationaldjur, Malteserhunden (canes melitenes). Ett djur vars kopplingar till just Malta är högst lösryckta, ett faktum som borde stå klart efter rasens allmänna beskrivning –
Maltesern skall vara livlig, tillgiven och mycket intelligent…
Ingen kommentar.
Hursomhelst otroligt trevligt, och samtidigt lite irriterande att man inte lagt energi på att se Vallettas vinbar scen innan, utan harvat runt kväll efter kväll (som oftast lett till morgon) i det eurodisco-pumpande, testosteron-stinna, förutsägbara Paceville.
Upplevelser som givetvis har varit mestadels underhållande, i enlighet med punkt 3, annars hade jag inte gjort det, men områdets (o)förmåga att förändras påvisades än en gång då jag i lördags morse (kring 14) slog upp datorn efter en sedvanlig, obligatorisk all nighter på Betting Boulevard. Vad möts jag av? En Facebook friend request.
Från i denna blog tidigare nämnd bartender.
Han jobbar nu två barer ner från Hugos.
Saker och ting förändras.
Inte Malta.
Att jag sedan än en gång stångat huvudet upprepade gånger i Bank of Vallettas till synes ogenomträngliga sandstensvägg var väl något jag nästan väntat mig. Skulle få ut ny kod till mitt VISA-kort. Ringde någon vecka innan och fick alla slags klartecken:
“No problem, mr Hymer, the code will be waiting for you when you come down..”
Inte helt omöjligt att damen jag talade med var städerskan som tog en chansning och lyfte luren. Jag är iaf ifrån Malta, kodlös.
Saker och ting förändras.
Inte Malta.
Det gillar jag.
Ses snart igen.
Ska bearbeta punkt 5 så länge.
