C’est bon!

Livet e rätt gott här. Kanske beror det på vädret. Kanske beror det på maten. Kanske beror det på avståndet från vardagliga ting, såsom jobb, måsten och kalendrar.
Kanske beror det på att man fick börja sin födelsedag med att borda den 48 fot långa Paradoxe II, traktens största segelkatamaran, som skulle ta oss ut till lilla isolerade Petite-Terre över dagen – marken där Columbus gick i land på sin andra resa över Den Stora Pölen, 1493.
Han förvånades den gången av öns rika djurliv men samtidigt öns karga och fruktlösa natur (regnar en halvmeter per år) och slog fast att “här kan ingen man bo”. Likt förbenat smällde man några hundra år senare upp en karantänstation för slavar som skulle t franska Karibien för att skörda bomull.
Något säger mig att den tidens besökare inte hade samma möjlighet att njuta av det knallturkosa vattnet, korallrevets myller av liv, revhajarnas graciösa kryssande mellan bleka turistsmalben, sköldpaddornas avslappnade lunk i strandkanten och det förhistoriska arvet hos öns enda fasta invånare – de ca 5000 x-leguanerna (1/3 av hela världens bestånd) som rasslar under varenda buske när man passerar.
Stället är idag nationalreservat, så fullt befriat från lurendrejande turistkiosker och påträngande strandförsäljare.
Förresten, gällande strandförsäljare – har faktiskt inte mött en enda på hela Guadeloupe, och heller inte hört något om brottslighet, och förklaringen ligger tydligen i gammal hederlig eu-arbetsmarknads-politik: folk i den här eu-tillhörande regionen (franskt departement) har det tydligen så bra i det sociala skyddsnätet med allt vad a-kassa och socialbidrag heter, att det med arbetsmoralen som hör ett tropiskt Karibien till, ändå inte blir så mycket gjort. Och det som blir gjort tar en himla tid.

Just nu gör det mig dock inte värst mycket – jag har inte bråttom..