Som en vän av ordning…

..säger mina första intryck av den här regionen att jag åkt fel. Såna som jag borde inte åka hit, för hjärtats och mitt kontrollbehovs skull. Bristfällig information, röriga system, godtyckliga rutiner.
Men vet ni vad – i slutänden funkar det ändå.
Vad gör det om vi kommer iväg sent redan med flyget från Arlanda, där mina fördomar målat upp bilder av att dela plats med hönsburar och getter, när Ethiopian Airways flyger ikapp det hela och sätter ner oss i Addis Abbeba 10 min innan utsatt tid, med upprepade påminnelser om att man måste stänga av “cellular phones, lappatops and calculators during the entire flight…”?
Vad gör det om anslutande flighten till Kilimanjaro som skulle gå från gate D (för att det stod ju det på tavlan, på biljetten och det var vad damen i högtalaren sa) till slut ändå går från gate C? Resultatet är ju ändå bara att en snäll dam får komma fram och på högst bristfällig engelska, på gränsen till teckenspråk, påminna de där vilsna blonda svenskarna, som godtroget står och väntar vid en övergiven gate som inte släppt igenom folk sedan britterna lämnade stället 1959, om att de väntar på oss ombord.
Här är vi nu på plats i Arusha, semestersinnet börjar ta över, och med det ett allt mindre kontrollbehov. Tur, för imorrn blir vi upphämtade av en snubbe som ska ta hand om ALLT de kommande 4 dagarna, då vi lämnar civilisation (och internet) för ett djupdyk i Moder Natur.
Hakuna matata…