En kärleksförklaring.

Jag har sedan 20 års ålder sagt att mitt hjärta har plats för n+1 kvinnor, där n varierat, men 1-an har varit konstant.
Sedan första gången jag hörde hennes stämma, tror det var som gnistrande ordlös sopran i Titanic (Sony köpte rättigheterna till musiken, och propsade att deras Céline skulle spela in titelspåret. Doh..), så har hon fått mig knäsvag. Knäsvag på det där svårförklarliga sättet.
Första gången jag såg henne uppträda var en tokkall luciakväll i Duved kyrka en handfull år sedan, där hon likt en ängel byggde julstämning som fick nackhåret att resa sig.
Det gjorde inte min fascination mindre när jag av min gode vän från Bergen (inte från Norge, märk väl) fick reda på att den skönsjungande, numera frånskilda tvåbarnsmamman, även hon var från denna pittoreska kuststad, som jag sedan dess haft glädjen av ha besökt några gånger.
I går uppträdde hon på Cirkus i Stockholm, och jag hade sedan november ordnat biljetter till mig och min gode vän från Bergen, som fick avnjuta en fullsatt show med en förvånande hög medelålder bland publiken, och en “förkväll-på-svt”-nivå på mellansnack-humorn, men en “om-det-här-är-det-sista-jag-skulle-få-höra-innan-jag-dör-är-jag-nöjd”-nivå på sången.
Som väntat.
Och som om man inte var tillräckligt salig när man kom ut från konserten, blev man inte mindre starstruck när Hon själv kliver in i lobbyn när jag står och väntar på min Bergen-vän. Några minuter senare står jag sida vid sida, får min vidstående bild tagen av min vän (som själv näst intill tappade talföret när hon försökte få ur sig några komplimanger på en förenande Bergen-dialekt), och får byta några uppskattande ord med Henne.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för undertecknad. Inte mycket jag känner mig så här fånig om, men vissa svagheter måste man få ha..
Så Sissel Kyrkjebö, Jag saknar dig nu…