Ett träd bryts av i närheten…
…och jag vaknar till – sömndrucken. Även fast jag inte sovit djupt har man ändå lyckats koppla bort de obekanta ljuden för en stund och lyckats somna. Jag håller andan några sekunder för att försöka höra något mer i kolmörkret som kan avslöja vad det var som väckte mig. Något stort närmar sig söderifrån, 30-40 m från tältets baksida, i långsamt gemak på väg in mot Kisura Serengeti Camp som består av sju gästtält i fil med ett mässtält och ett kökstält som sticker ut i ett T i mitten. Efter några sekunder till hör jag ännu ett ljud av gräs som slits upp från marken, följt av idisslande, och det låter som om ljudet är längre bort den här gången – det verkar som om gästen vikit av västerut innan den nått lägret. Puh.
Jag hinner precis lägga mig till rätta och ägna en tanke till huruvida elefanter har bra nattsyn el inte när ett frustande hörs igen, väldans nära den här
gången, likt en galet stor häst, följt av något som stryker hastigt över tältduken på tältet bredvid (elefantens svans är inte helt olik en lös jazz-visp). Ssssssswosh.
Klarvaken.
Tydligen är de flera, för nu hör jag dem från båda sidor tältet – en av dem har gått in mellan tälten, på väg mot mässtältet, kanske mot lagret med färsk frukt, och den andra fortsätter på det redan dukade middagsbordet, det höga gräset, i lugnt gemak bakom tältet.
Tanken på mörkersyn flyger hastigt förbi igen, och jag överväger snabbt huruvida den gjutjärnsram till himmelsäng vi sover i (ja, jag vet, galet att de släpat ut allt detta mitt ut på savannen, men det är en helt annan historia..), skulle utgöra något som helst skydd för familjen Hymér om världens tyngsta
landlevande däggdjur utanför tältduken skulle trampa fel i dess strävan att följa sin kompis, nu halvvägs till mässtältet.
Överväger att sträcka mig efter telefonen för att föreviga åtminstone ljudkulissen som utspelar sig på Serengetis stäpp, då min fru aldrig kommer tro mig följande morgon och istället hänvisa till Malariatabletternas omskrivna bieffekter – “vilda drömmar..”.
Ännu ett frust från ovan, som får tältduken att svaja, stoppar den tanken, och jag håller mig mer stilla än dottern i Jurassic Park, i den där scenen när t-rex spanar in i bilen med glastak.
Toppandas.
Gräsrivandet fortsätter taktfast och vännerna verkar någon minut senare återförenas framför tältet, några frustanden fram och tillbaka verkar tala sitt tydliga språk: “äh, this place is dead – vi drar tillbaka till resten av gänget”.
Sagt och gjort, besökarna återvänder västerut, den här gången framför tälten, och en dumdristig undertecknad börjar famla sig ut från myggnätet som omger himmelsängen för att nå en kamera och kanske få något suddigt bildbevis iaf. Välter ner en flaska vatten från nattduksbordet i mörkret med efterföljande skrammel vilket dödar även det modet, och jag sitter blickstilla några andetag till tills jag är säker på att stegen och frustandet avtar.
Jag lägger mig sakta ner igen, andas ut, och vågar ta upp telefonen för att se på klockan – 00:45.
Med en helt ny analysnivå av ljuden utanför inser jag att öronproppar är en nödvändighet för att jag ska få någon mer sömn inatt, så i med dem och lägga sig tillrätta.
Det sista jag hör innan öronpropparna fyller upp örongången och börjar göra sitt jobb är en halvtrött tutilur från polarna pellefant, nu på betryggande avstånd, som fortsätter sin nattvandring för att utforska andra konstigheter Människan slagit upp i deras matrum – Afrikas näst största nationalpark.
